Hobbybibliotekarien

Nordisk fauna av Andrea Lundgren, Natur & Kultur, 2017

En av mina favoritförfattare och jag blir inte besviken. Sex noveller om människor som inte riktigt tycker de passar där de är, känner sig i fel omgivning, fel element, fast i sin kropp och bara längtar bort. Ingen verkar längta till något, det viktigaste verkar vara att längta bort. På olika sätt tar de sig ur sin situation och den som drabbar mig mest är flickan Kore som skall vara fem veckor hos sin alkoholiserade pappa. Vet inte mamman det, tänker jag. Kore tar med alla djuren som stöd och hoppas det skall bli bättre än förra sommaren, men det blir det inte… Sen är det killen vars namn får bli okänt men som oroar sig för sin far som efter skilsmässan är så ömklig att han nästan vill lämna honom bara därför. Men minnen och drömmar blandas och pappans längtan bort är så stark att vingar nästan växer ut ur ryggen, själv har han förträngt sin egen bråddjupa önskan om att fara bort, inte vara kvar i en göl utan ut i öppna havet och det värsta är att han sett det i sin farfar och i sin far…

Jag skulle kunna skriva om alla noveller men väljer bara två. Lundgren skriver på ett underbart sätt som verkligen griper tag i mig. Bara ordet bänglar gör mig glad, sällan man hör det. Undrar om det är dialektalt för bodensare? Att handlingarna utspelar sig i miljöer jag känner gör det hela bättre, miljöer i och omkring Boden. Språket är detaljerat och sparsamt, flyter på bra men är så genomtänkt att alla ord behövs. Inga ord är skrivna i onödan och det gör att boken kommer att kännas levande länge. Barn skall inte tvingas vara med föräldrar som inte låter barn vara barn utan ställer krav på att barnet skall älska den vuxne för att den kommer med presenter mm…oj vad jag led med Kore, när djuren försvinner.

Det enda problemet med boken, som jag har, är att den luktar illa…omslaget är någon form av väv.

Klar 4:a // Maria E

Måste få Augustpris snart!!

Minnet av vatten av Emmi Itäranta, Modernista, 2017

Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt och precis som i Annika Luthes bok De hemlösas stad ligger stora delar av Finland under vatten och det viktigaste är sötvatten för att dricka. Folk dödas om de fuskar med vatten.

Det är svårt att veta hur långt fram i tiden detta är och den tid vi lever i nu, benämns som Skymningens århundrade. 17-åriga Noria Kaito lever norra Finland som nu benämns som Skandinaviska Unionen och som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian, en del av Kina. Jag noterar att det är mycket varmare är någonsin, ingen minns minusgrader, och att det är väldigt mycket insekter, alla har alltid insektshuvor då de går ut, för fäbromsarna är en plåga.

Som dotter till te-mästaren förväntas Noria ta över rollen och hon lär sig alla ceremonier, liksom att värna den källa som förser dem med vatten.

Att hålla något hemligt är svårt och efter Norias fars död blir det ännu värre, armén övervakar henne och byn. Mamman ville att Noria skulle flytta med henne österut och lämna byn, hon till och med fixar falskt pass och resa. Men Noria vill stanna. Hon bjuder in kamraten Sanja till källan och där hittar de runda, glänsande skivor i ett paket då de badar i källan. Det visar sig vara dagboksanteckningar från förr och tack vare mammans gamla skrifter kan hon lägga pusslet och inser att det kanske finns mer vatten än vad man känner till i de förbjudna områdena och resan dit planeras i detalj tillsammans med Sanja.
Jag gillar boken och får samma känsla som jag fick då jag läste Lois Lowrys böcker, Den Utvalde, Blå tråd och Budbäraren. De lever som förr i världen men med framtida teknik så man undrar varför inte tekniken att utvinna sötvatten ur saltvatten finns kvar? Får nästan en känsla av att ockupanterna håller alla fångna, då de inte kan ta sig så långt utan att bära med sig vatten. Roligt är också Plastgraven, där kan de gräva länge och djupt och hitta saker som inte på flera hundra år förstörts, typ TDK- och VHS- saker. Sanja är duktig på att försöka förstå sammanhang och får ibland ljud ur en konstig sak med nätburar på ömse sidor. Jämför med Piraternas fånge som utspelar sig år 2216.

Helivagn att förflytta sig med. Eldflugor i burkar för att få ljus. Det är svårt att förstå att de inte vet något om vår tid, och samtidigt lite otäckt. Vad vill vi spara till framtiden? En plastgrav? Språket är bra men typsnittet var superjobbigt att läsa. Lite för tätt.

4:a // Maria E

Kan inte låta bli att jämföra med Vikten av vatten av Torbjörn Nilsson som har en mer positiv bild, fast det kanske är hans framtid som är vad Itäranta kallar Skymningens århundrade??

Miniatyrmakaren av Jessie Burton, Modernista, 2015

Amsterdam, 1686, och Nella Oortman, 18 år, skall fullfölja den överenskommelse man gjort med hennes familj. Hon är nu hustru till köpmannen Johannes Brandt. Men det blir inte som hon trott…Hon trodde att han skulle älska henne och att hon nog skulle kunna älska honom också. Men dagarna går och Johannes visar inget intresse för henne och då hon själv försöker sig på att vara lite närgången blir han arg. Systern Marin är synnerligen bitsk och verkar inte vilja dela sin bror med någon. Tjänarna Cornelia och Otto verkar också veta mer än de säger. För att sysselsätta Nella ger Johannes henne ett stort dockskåp och en lista på hantverkare som kan hjälpa henne att inreda detta. Till miniatyrmakaren gör Nella en önskelista och allt får hon och mer därtill, men varför och hur kan miniatyrmakaren veta så mycket, är det en spion? Nella blir mer och mer irriterad över att inte veta vad som händer och en dag söker hon upp Johannes på magasinet. Där ser hon Johannes naken med en annan man och då förstår hon sin roll och svimmar…

Jag tycker att Burton väl beskriver Amsterdam på 1600-talet, vad jag kan gissa och folk verkade leva lite dag för dag då lagar tolkas olika då och då och mutorna florerar. Exempel fick man inte avbilda pepparkakor som människor under en tid, typ avgudabilder. Kanske är plotten lite för komplicerad och jag förstår inte riktigt Miniatyrmakarens roll, ej heller Marins roll som sur/arg/krävande syster. Jo, hon hade hand om ekonomin och ville att brodern skulle sälja sockret snabbt, men brodern ville vänta, men varför fattade jag inte riktigt. Därför gillar jag Nella, som är lätt att fatta, och som trots sin situation verkar ”gilla läget” och nu verkligen börjar fundera på vad miniatyrmakaren vill. Hon känner sig fången men frigör sig sakta men säkert från husets bojor.

Kul är också att den gått som miniserie på TV1 och den är väldigt trogen boken om man bortser från slutet…och varför man ändrat det förstår jag inte heller.

3:a // Maria E

Koka björn av Mikael Niemi, Piratförlaget, 2017

Detta var inte vad jag väntat mig. Mycket bättre! Laestadianismen, Kengis bruk, lappar, tornedalingar, alkohol och mord. Ja, detta är verkligen en deckare som vi får följa genom samepojken Jussis ögon, och de har sannerligen sett mycket. Jussi hittas av pastorn en dag och får smaka på smör, följer med till pastorn och hans familj och är sedan som en son för Lars-Levi. En vallpiga försvinner och hittas död i en myr, slagbjörnen får skulden. En annan kvinna försvinner efter en dans men hittas senare svårt skräckslagen och traumatiserad, hon antas sedan tagit sitt liv då hon hittas hängd. Men pastorn ser annat och tillsammans med Jussi noterar de vad som verkligen verkar ha skett och inte är det någon slagbjörn. Jussis stora kärlek heter Maria, men han vågar knappast se på henne men försöker då och då smyga fram för att få en glimt. Detta smygande försök misstolkas av ”de riktiga” männen i trakten och Jussi misshandlas svårt, inte bara en gång utan två och det är ett under att han överlevde.

Jag skulle kunna skriva en roman om mina känslor efter denna bok för det är många som kommer upp och jag förstår verkligen den negativa synen på alkohol som både Jussi och pastorn har. Jussi i synnerhet som redan vid så unga år som 9-10, flyr sina försupna föräldrar, och tvingas lämna sin lillasyster kvar, för att överleva. Han glömmer henne inte utan uppsöker henne så ofta han orkar. Pastorn själv ger ett mycket sympatiskt intryck och han verkar omtyckt, inte av alla, då han inte gillar supandet bland männen, och vad det leder till. Pastorn lär folket läsa och skriva och även om det inte alltid kan stava rätt blir det bra, för de lär sig utantill, sånt de alltid gjort, renmärken, många släktled, fiskesjöar, betesmarker, mm.

När Jussi lär sig skriva och läsa, kan han skriva om systern Anne Maaret och då finns hon också. Är det skrivet på papper finns man. Som daglönare vid slåttern får Jussi smaka på piimää, kärnmjölk, som är ungefär som filmjölk, och undrar först hur man kan dricka något så äckligt, men sen upplever det underbart. Till älven kan Jussi tala, inte bara prata, utan tala och älven får höra många sanningar som: ”Den största synden en människa kan göra är att inte älska sina barn. Att föda fram barn och sedan göra dem illa” Jussi får också smaka potatis med smör då pastorn har fått med sig potatis från Uppsala.

Mordutredningen då, jo den leder fram till att det inte är björnen, och här stöter pastorn på patrull då han försöker förklara sina teorier för länsman och fjärdingsmannen men avfärdas bryskt. Pastorn framför sina teorier i handelsboden då flera bybor är närvarande inklusive nyss nämnda och det får olyckliga konsekvenser… men trots detta framställs pastorn som en snäll och omtänksam man.

Jag gillade denna bok och jag gillar Laestadius, som han framställs här, säkert finns det två sidor på myntet. Om man frågar Kengisbornas syn på saken, kommer annat fram, liksom män i synnerhet. Redan på 1850-talet var det stora bråk mellan folken i norr och alla misstrodde varandra och alkoholen spädde på allt.

Klar 4:a // Maria E

Fröet av Jennie Ekström, Natur & Kultur, 2016

Om man blandar Anna Almqvists underbara akvareller med min svägerskas, Annette Olssons, fantastiska teckningar får man Jennie Ekströms bilder. Boken har inte ett ord så bilderna får berätta om hur ett, vad jag förmodar, ensamt barn längtar efter någon att dela sin värld med. Ett frö med instruktioner placeras i en flaskpost som sedan hamnar hos ett annat barn i en annan värld där en vänskap börjar gro. Nyfikenheten lockar dem bägge.

En bok att prata om/till och alla detaljerna gör att man kan stanna länge på varje sida och jämföra eftersom tiden går och gissa vad som kommer att hända. Att klassa denna för 3-6 åringar är att undervärdera den…passar alla, oavsett ålder, skulle jag säga. Alla ser vi olika saker då vi följer fröets resa, ung som gammal.

Vacker bok!

4:a // Maria E

Ängeln utan vingar av Maud Mangold, rabén&sjögren, 2016

Första boken i serien Skuggspelet och jag slås direkt av hur lika det är Glaspärleresan, 1999, av samma författare. Men nu är det två tjejer som skall hitta pojken Gabriel, ängeln utan vingar. Tea som sedan två år alltid varit tillsammans med Gabriel på skola och fritid, lämnas själv då Gabriel en dag plötsligt försvinner. Ett meddelande till fosterföräldrarna är att hans mamma vill ha honom tillbaka. Men kan det vara så? Så dyker flickan Hilja upp och noterar att Tea är ledsen och ber henne följa med henne och plötsligt är de i Landet på andra sidan ( typ som Landet Innanför)ett land som hotas av den grå dimman. I det landet finns Lyktskogen, Fjärilsdalen, pepparkakshäxan, Åsktornet, Dimmornas dal mf och givetvis olika typer av folk och fä.

Lite för lika, tycker jag, men jag reflekterade över att jag nog hellre läser böcker där någon är ”jag”. Här finns den allvetande författaren som bara berättar och jag sakna jag-perspektivet. Jag gillar däremot att man inte gjort Tea till ett menlöst våp utan hon kan ta i och är stark utan att vara stöddig när hon försöker begripa vart hon har hamnat och vart de är på väg och ingen mobiltäckning finns.

3:a // Maria E

Den som göms i snö av Jerk Schuitema, Hoi förlag, 2017

Första delen i serien Papegojan och det verkar lovande. Boken börjar med att en död, naken, man hittas i trakten kring Gällivare då kroppen tinar fram i skogen.En annan kropp fastnar i gallret till kraftverkets vattenintag och det mesta tyder på att det är ett självmord och en olyckshändelse. Amanda Wreede, polis vid narkotikaroteln i Stockholm, med ursprung från Gällivare, hamnar i en internutredning efter att slagit ett bus lite för mycket. Hon sätts på att hjälpa Gällivarepolisen med utredningen av de två döda. Med blandade känslor åker hon ”hem”.  Väl i Gällivare sker ytterligare en olycka, en bil och en långtradare krockar men explosionen blir inte enligt ”normalbild” och en ung kvinna förmodas ha tagit sitt liv…och vem är Nils Eriksson och vad är det som händer på militärbasen i Vidsel?

Jag gillar stilen jättemycket, här låter författaren oss ta del av lösa trådar, som allvetande läsare, och snart ser vi hur det hänger ihop och det gör att det kan bli oolidligt spännande innan bitarna faller på plats för utredarna i boken. Många är de mänskliga faktorerna som genom små fragment målas upp i synnerligen väl formulerade kapitel. De är dessutom korta, och har ett mycket bra och modernt språk. Den röda tråden finns hela tiden och som läsare får vi ta del av Amandas egna bryderier om sin barndom och det är tydligt att det är något som inte stämmer där, fadern är inte snäll. Enda jag har problem med är att Amanda är lite för lik Leona, som jag ser det. I övrigt ser jag fram emot fortsättningen på serien och ser också att detta skulle kunna bli film för lite filmmanusaktigt är det och det går i raskt även om det inte går lika fort som i 36 timmar, är det lika bra!

4:a, snudd på 5:a // Maria E

Vildsvin av Hannah Lutz, Albert Bonnier förlag, 2017

Vildsvinen har tagit över skogarna kring småländska Hornanäs. Var ligger det måntro, så jag googlade. Mitt i ingenstans kan man säga, närmaste större samhälle är Tingsryd, se kartan.

Vildsvinen ställer till stora problem, för en del fysiskt då de får trädgårdar och grödor skövlade men för andra mer psykiskt då Ritve har börjat drömma om dem och Mia som har hört sin gamla dementa morfar berätta om suggan Sigga från sin barndom.

Så till Hornanäs kommer Ritve för att försöka filma flocken som plöjer fram genom bygden. Där bor Glenn, inflyttad från Malmö, ansvarig för den lokala kulturfonden, och väntar på den stundande katastrofen. Långt in i skogen ligger den gamla skolan Siggalycke. Dit kommer Mia som har tagit med sin demente morfar på vistelsestipendium, utdelat av Glenn. Dessa tre personer med lite omnejd kommer flyktigt i kontakt med varandra en sommar i Småland.

Hannah Lutz är född 1984, uppvuxen i Finland, numera bosatt i Danmark och jag tycker hon gör ett gott jobb. Trots att jag aldrig tycker att jag får möta några riktiga vildsvin i boken, kommer alltid lite för sent. Men jag tycker att språket är lite styltit och det flyter inte obehindrat medan jag läser och jag känner också att detta bara är ett kort klipp mitt i sommaren, det finns en början och ett slut som vi inte ser just nu.

3:a // Maria E

Nattbuss 198 av Niklas Krog, B Wahlströms, 2015

Vafan hände? Johan vaknar på morgonen och känner att något stämmer inte riktigt. Men allt känns bra, fast konstigt, och denna mardröm om bussen som brann, ja, vafan hände? Johan är en gamer som sällan är ute och festar, vet inte riktigt hur man skall göra. Men igår följde han med, men blev för full och drog hem före alla andra, tog nattbussen… På skolan blir alla förvånade över att Johan lever då nattbussen kraschat och brunnit upp. Men han var med och såret på halsen fick han samtidigt. Han lever och känner sig mer levande och starkare än någonsin och det rubbar balansen i klassen. Från att ha varit mobbad i fyran via ”Hampus kompis” på gymnasiet till att synas och ta plats, för Johan tar plötsligt plats, till och med tjejerna vill prata med honom. Bästisen Hampus är orolig och road men följer nyhetsflödet på nätet och mystiska saker sker, en man hittas sönderriven och en älg är dödad i skogen intill. Vafan händer…? Johan kommer ihåg mer och mer men vem kan/vågar han berätta för?

Helt okej spänningsroman om en fylla som slutade dåligt och bra, kanske. Ytterligare en bok som berättar om att man kan bara ändra sig själv, för att få en förändring. Men i Johans fall går det för fort, tycker de flesta. Själv märker jag att Johan nästan skäms för att det inte går fort nog då han börjar tycka att det är härligt att ha alla dessa känslor och förmågor. Men han skäms inte, han gillar det, och det skrämmer de andra. Bra språk och bra story om Frida och hennes föräldrars separation, lagom mycket med tanke på att det är Johan det handlar om.

3:a // Maria E

Kolbarnet av Monica Kristensen, Leopard förlag, 2015

Spännande bok om en femårig flicka som försvinner från förskolan. Det är kring den 20 februari och det är fortfarande vad man kallar polarnatt på Svalbard och ingen kan förstå vart flickan tagit vägen. Mamman jobbar själv på förskolan och en stor sökinsats påbörjas. Men jag känner ändå att denna historia bara är ett sidospår eller en parallellstory till det andra som händer. För trots, eller tack vare, att Svalbard är en ö och Longyearbyen en ganska liten ort händer det mycket, speciellt om vintern då det är mörkt, ganska ogästvänligt och förhållandevis få turister. Alkoholism, otrohet, ensamhet, svartsjuka, tjuvjakt, misstänksamhet, fiske, dåligt väder, försvunnet barn, dödsfall, gruvgångar och sjätte mannen. Det blir en spännande bok som tappar bort barnet självt och då tiden i boken hoppar fram och tillbaka känner jag att det blir lite jobbigt att läsa.

Kul ändå att läsa om ön som beskrivs väldigt väl. Jag känner igen de flesta platser som nämns, till och med Hopen och Hinlopen och det gör att boken ändå får mig att läsa klart, även om jag irriterar mig på förskolepersonalen, vad gör de egentligen? Hur kan de undgå att förstå vart barnen tar vägen, hur kan de inte se vad som händer ute på gården? Jo, det måste bero på att de är inne då barnen är ute…vill inte tro att det är så i verkligheten.

3:a // Maria E