Nordisk fauna

Nordisk fauna av Andrea Lundgren, Natur & Kultur, 2017

En av mina favoritförfattare och jag blir inte besviken. Sex noveller om människor som inte riktigt tycker de passar där de är, känner sig i fel omgivning, fel element, fast i sin kropp och bara längtar bort. Ingen verkar längta till något, det viktigaste verkar vara att längta bort. På olika sätt tar de sig ur sin situation och den som drabbar mig mest är flickan Kore som skall vara fem veckor hos sin alkoholiserade pappa. Vet inte mamman det, tänker jag. Kore tar med alla djuren som stöd och hoppas det skall bli bättre än förra sommaren, men det blir det inte… Sen är det killen vars namn får bli okänt men som oroar sig för sin far som efter skilsmässan är så ömklig att han nästan vill lämna honom bara därför. Men minnen och drömmar blandas och pappans längtan bort är så stark att vingar nästan växer ut ur ryggen, själv har han förträngt sin egen bråddjupa önskan om att fara bort, inte vara kvar i en göl utan ut i öppna havet och det värsta är att han sett det i sin farfar och i sin far…

Jag skulle kunna skriva om alla noveller men väljer bara två. Lundgren skriver på ett underbart sätt som verkligen griper tag i mig. Bara ordet bänglar gör mig glad, sällan man hör det. Undrar om det är dialektalt för bodensare? Att handlingarna utspelar sig i miljöer jag känner gör det hela bättre, miljöer i och omkring Boden. Språket är detaljerat och sparsamt, flyter på bra men är så genomtänkt att alla ord behövs. Inga ord är skrivna i onödan och det gör att boken kommer att kännas levande länge. Barn skall inte tvingas vara med föräldrar som inte låter barn vara barn utan ställer krav på att barnet skall älska den vuxne för att den kommer med presenter mm…oj vad jag led med Kore, när djuren försvinner.

Det enda problemet med boken, som jag har, är att den luktar illa…omslaget är någon form av väv.

Klar 4:a // Maria E

Måste få Augustpris snart!!