Bergtagen

Bergtagen av Camilla Sten, Rabén&Sjögren, 2020

När en elev försvinner från Järvhöga Läroverk, en anrik internatskola belägen i Jämtlands skogar, drar sökinsatserna igång för fullt. Julia, som går på ortens gymnasium, deltar i sökandet först av ren tristess, men snart blir hon alltmer indragen. Det visar sig snart att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända. Tillsammans med Emil, rumskamrat till den försvunne Markus, läser de gamla tidningar och förstår snabbt att det har något att göra med något som hänt förr, men vad. Och Julias storebror försvann ju då hon var två år.

Bokens kapitel är på nedräkning, men mot vad får vi aldrig reda på. Visst anar man vad som komma skall men det blir en cliffhanger. Det är också dåtida händelser, från 1966, insprängda mellan kapitlen

Detta är första delen i en trilogi där förflutet och nutid vävs ihop i ett samhälle där alla känner alla och alla vet vem som bestämmer och vet också vad man skall gräva i och inte.

Jag hade lite svårt att komma in i storyn i början och blandade ihop en hel del men det lossnade mot slutet som suggestivt lockar mig till nästa bok…Sten har ett bra språk som inte förlöjligar eller mästrar läsaren som ser på alltihopa från sidan.

Klar 3:a // Maria E

På Wikipedia läser jag: I folktron var bergtagning en föreställning om att övernaturliga väsen – i Sverige främst trollen, men även andra som vittra i Norrland (”vittertagen”) – kunde lura med sig människor till sina boningar i berget eller under jorden, varpå dessa när de släpptes fria hade fått ett starkt förändrat sinnelag. Bergtagningar var därför ett sätt att förklara psykiska sjukdomar.

Finns det hjärterum

Finns det hjärterum av Sara Lövestam, Piratförlaget, 2017

Sista delen om detektiven Kopulan och på baksidan läser jag: Kouplan vill aldrig mer tänka på livet han en gång levde. Han har sitt uppehållstillstånd nu, och detektivuppdragen har bytts ut mot praktik på Farsta bibliotek. Jo, en sak lämnar fortfarande inte hans tankar: Vad har hänt hans bror?
I Uppsala vaknar Victor Holmberg kallsvettig om nätterna. Hans förflutna släpper honom inte. Just när han trodde att det fruktansvärda var bakom honom, kommer de igen med förnyad kraft. Männen som aldrig slutar söka.
I en trea i Hagsätra bor fem afghaner, tre afrikaner och två östeuropéer. För femton kronor i timmen städar de, lagar mat och serverar, duckar för gränspoliser och chefers chefer. När en av dem mördas är det som om det aldrig har hänt.
Hur hänger detta ihop? På biblioteket har Kouplan ändå svårt att skaka av sig sitt gamla liv men medan han letar sin bror får han plötsligt en idé. Tänk om brodern letar efter honom, fast henne, hon som var, Nesrine. Så Kouplan gör samma sak, letar efter sig själv och får napp på en som letar, men han heter Victor. Alla bilder han hade av Nima blev kvar i lägenheten i Hagsätra. Kanske finns de kvar, Kouplan väntar utanför grillen för att få kontakt med någon av de som bor där och det blir ett möte som inte för nått gott med sig. Finns man inte så kan man också försvinna utan att någon saknar en. Detektiven börjar tänka och komma på lösningar och vart skall de alla bo? Bra läsning som dessvärre verkar vara byggd på verkligt fall och dessa är säkert inte unika.

3:a // Maria E

Kalsongfylla

Kalsongfylla av Miska Rantanen, Lind&Co, 2018

Den finska vägen till avkoppling. På baksidan läster jag: ”Danskarna har hygge. Svenskarna har lagom. Finnarna har sin egen lösning på hur det goda livet bör levas- ett sätt som är lätt att ta till oavsett var du befinner dig, och som kommer att resultera i ett mer hälsosamt, energifyllt och avslappnat liv: KALSONGFYLLA. Så ta av dig dina obekväma kontorskläder, häll upp ett glas av favoritvinet, släng dig i soffan och sätt på Netflix!”

Kalsongfylla är en konst som handlar om fullständig avslappning och närvaro, kalsongfylla är en rättighet för den lilla människan och ett rationellt sätt att tillbringa en kväll utan prestationskrav. Stundom kan kalsongfyllan befästa ett etablerat parförhållande. I första hand är kalsongfylla tänkt att minska stress så att den blir lättare att hantera.

Vad behövs då:

Du själv, kalsonger/mysdress-kvinnor skall ta av bygel BH och strumpbyxor, hemma inomhus, rätt tidpunkt, lagom rent samvete, yllesockor, alkohol efter behov (syftet är inte att bli full), lite snacks, någon typ av medium att lyssna till/ glo på, inte för kallt (du har bara underställ). Går man på krogen efteråt är det förfest inte kalsongfylla.

Smårolig bok med tips på vad man skall göra och inte skall göra och anledningar till att man sedan gör det och som namnger det jag ofta gör på fredagar. Tar på mjukiskläder, äter middag, häller upp ett glas vin, tar fram godisskålen. Sedan sjunker jag ner i soffan, ofta skavfötters med gubben min, slumrar till, vaknar till äter några godisar, gäspar och går till kojs. En kalsongfylla. HaHaHa.

Minus är att boken är lite för repetitiv

3:a // Maria E

Sen for jag hem

Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Polaris, 2020

Tredje delen i janakippotriologin och jag förundras över att Jana finner ork att leva sedan bror stupat vid stupet. Bror skall begravas i Kukkojärvi säger pastor Silas, det har änkan bestämt. Ihellvette heller, han skall ligga i Smalånger, kör honom dit, det är där han hör hemma. Bredvid fadren? Armest, egen grav. Valet mellan Angelika och Sirkkaliisa känns lätt, tills hon får reda på att Sirkkaliisa vänta Brors barn. Det kan inte vara sant! John har cancer och Steven King var psykopat, ändå eller kanske därför dras Jana till dem, fast hon intalar sig själv att allt är fel fortsätter hon att straffa sig själv, sexuellt och känslomässigt med dessa män. Då Steven ber henne sluta med P-piller, steriliserar hon sig istället. När hon till slut säger som det är blir hon i det närmaste slagen till döds. Men hämnden är ljuv. Det känns som om det är fadren hon dödar igen och igen. Galleri Lind på vernissage och Jana väntar på dottern Diana och Stockholm ger Jana vad hon väntar på, någon som har det värre än henne, pojken Noordin.

Det spelar inte riktigt någon roll vad Jana gör så känns det förjävligt. Lyckan hittar hon aldrig, den har fadren förstört och sedan Steven King och John träffar hon för sent, likaså Diana. Döda människor omger Jana, men inte Diana, hon skall räddas till varje pris även om hon inte stannar. Språket är underbart och storyn bara flyter på, nutid blandad med dåtid gör att jag som läsare förstår Janas destruktiva leverne, har man inget att förlora kan man kasta sig in i vad som helst. Fast samtidigt ser hon ofta på sig själv utifrån och vet att hon inte borde göra ett och annat, men som hon gör ändå.

Inte direkt feelgood, men norrlandsdofterna och ensligheten gör att den är underbar att läsa

Armest= knappast (skulle inte tro det)

Klar 4:a

Den falska rosen

Den falska rosen av Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen, 2020

Från 12 år skriver man om denna bok och då tror många att det är en barnbok, det tycker jag inte att det är utan den passar alla. Boken börjar med ett persongalleri och en kort resumé från Sally Jones tidigare liv och en varning till Madame Lafourcade som lånat ut en skrivmaskin till Sally för att skriva ner sin berättelse, men är hon beredd på vad hon kommer att få läsa?

Chiefen har mönstrat på till Brasilien så Sally är kvar i Lissabon. Någon smyger runt på deras båt och Sally får ett jobb på ett kringresande tivoli, varför? Eftersom hon inte är människa kan hon hjälpa till med att evakuera svårt sjuka från ett fartyg i karantän. Då chiefen kommer hem tar de alla möjliga jobb för att gå runt. På hösten har signor Fidardo tänkt överraska dem med att laga ratten som tack för att de lagt nytt tak åt honom. Då hittade han ett pärlhalsband i en gömma i ratten och nu börjar det verkliga äventyret; att hitta ägaren till detta smycke. Men många vill åt de ökända pärlorna och både chiefen Koskela och Sally Jones hamnar i trubbel bland allsköns bovar och banditer, eldstrider och utpressning men på något sätt löser det sig, mycket därför att Sally är snäll och hjälpsam och då också får hjälp tillbaka. Tala är silver och tiga är guld och det är till stor nytta för Sally Jones.

Skön läsning, fina bilder och underbara personbeskrivningar. Sally Jones kämpar på med den olycksalige Bernie vid sin sida, eller är det tvärt om? Men tiden går sakta och skumraskkvarteren i Glasgow är något man bör undvika, särskilt Skymningskajen. Shetland Jack är död men hans sökande efter sin dotter för att ge henne pärlhalsbandet har gjort att många utgett sig för att vara denne Rose och visst träffar de på en falsk ros på sin resa.

4:a // Maria E

Jag har lärt mig ett nytt ord: Koffernagel…

Koffernagel är en tjock järnpinne eller svarvad träpinne som är löst nedsatt genom hål i en nagelbänk eller i relingen på ett segelfartyg för att göra fast tågändar som tillhör tacklingen.

Söndagsvägen

Söndagsvägen av Peter Englund, Natur & Kultur, 2020

Berättelsen om ett mord som tillägnas minnet av Peters far, Birger Englund. Varför skriver en historiker om detta? Detta är ju nästan nutid. På sid 75 kommer det fram, Englund vill ”arbeta med något som finns i levande minne”. Eller menar han levandes minne? För vilka kommer ihåg vad? En av Kickans vänner, Lillan, berättar om sina minnen vid den tiden. Det verkar som om Englund jämför folks minnen med vad som står i olika förhörsprotokoll, jo, det stämmer, nä, det stämmer inte och dessutom verkar det bara vara Lillan som har levande minne…för de flesta var döda, eller kom inte ihåg och de som mindes, mindes suddigt eller vagt vem Kickan var.

Lätt besviken på denna bok då den mest förefaller vara en form av forskning från tiden då Englund själv växte upp och hur det var då. Blandat med spekulationer om hur det skulle kunna ha gått för Kickan, blandat med anteckningar från mördaren…eller kanske inte mördaren och vad skulle han gjort nu, blandat med utdrag ur olika källor han hittat. Tja, blev jag något klokare på detta? Nej!

Däremot tycker jag det är konstigt att Englund, på sid 122, kan berätta om olika barn och ungdomar som hjälper till att lösa brott, som fått namnet Blomqvistare, efter Astrid Lindgrens figur, bara nämner killar, typ Femböckerna och Tvillingdeckarna. Varför inte också ta med Kitty som också löste många mysterier? Dessa 335 sidor med 110 fotnoter hade vem som helst kunnat sammanställa, enda behållningen och det som ger en 2:a istället för 1:a är Englunds egna slutsatser, tillägnade sin pappa men tyvärr är de för få.

2:a // Maria E

Ett hov av vingar och undergång

Ett hov av vingar och undergång av Sarah.J.Maas, Modernista, 2020

Tredje delen och självklart var jag tvungen att läsa den. 728 sidor…ungefär 200 sidor för mycket. Jag har ärligt talat lite svårt att hålla isär allting. Kungen av Hybern har kitteln och därför all makt, men då Feyres systrar kastades ner där i blev kitteln av med del av sin kraft och Nesta och Elain fick den istället. När de båda systrarna förstår vad de har för förmågor blir de också mål för kungen av Hybern. Krig skall det bli och muren kommer att falla och människorna dö. Människorna är försvarslösa och kommer att dö men Ryhs öppnar upp Valeris för dem som vill och nu måste de skapa allianser, heliga och oheliga för att vinna över kungen. Alla medel är tillåtna. ”Hyberns armé sträckte sig så långt ögat nådde och marscherade för att förinta allt i sin väg”. Det jag ser framför mig är bilden av orcher ur Sagan om ringen. Det krigas hit och dit, helare läker alla sår, monster släpps fria mot att de är på rätt sida och kitteln hämtas, förstörs och lagas och förs bort…som sagt 200 sidor för lång. Slutet skall jag inte förstöra, det gjorde det av sig självt, genom att fortsätta efter sid 696.

Maas skriver med ett fascinerande flyt och det är roligt att läsa, välj hellre böckerna om Glastronen, de är mycket bättre.

Men jag har fått lära mig skillnaden på en illyrier och en seraf. Båda har vingar men serafens vingar har fjädrar.

3:a // Maria E

Vänta på vind

Vänta på vind av Oskar Kroon, Brombergs, 2019

Augustpristagare 2019. Jag kan förstå varför. Jaget, Vinga, tillbringar somrarna på ön med morfar. Denna sommar var det lite annars då föräldrarna separerat och livet inte är som förr. Pö om pö släpps man som läsare in i Vingas tankar om just det. Frustration över att hon skall tycka det är jobbigt att mamman är ensam, ångest över att inte gilla nya lillebrodern men också kärleken till sin morfar och enkelheten på ön, hon vill bli som morfar. Inte förrän jag kom till sidan 60 förstod jag att Vinga var en hon, varför gjorde jag det, jo mamman ringde…”lilla gumman, jag vill att du kommer hem”.

Man vänjer sig vid allt, utom en sten i skon, säger morfar tröstande men Vinga vill inte vänja sig, hon vill inte ha något syskon, inte ha nytt rum, inte börja ny klass, inte ha ny familj, bara ha pappa och mamma och få vara ifred. På ön får Vinga en liten snipa av sin morfar och efter mycket putsande sker jungfruturen, att vänta på vind tog för lång tid så de fick ro tillbaka. Vinga älskar det. Rut hatar det, vattnet alltså. Rut är barnbarn till tanten i affären och väldigt olik Vinga. Det känns som om de är fångna på ön tillsammans och måste liksom lära känna varandra på gott och ont. Mest gott tycker Vinga som får ont i magen då Rut inte dyker upp en dag.

Fin bok om kärlek och vänskap mellan generationer och mellan barn som kanske inte riktigt vet om man kan vara kär i en tjej om man är tjej. Boken är blandad med fakta om ålar från Sargasso till strandade delfiner och om att exkluderas och osynliggöras men också om förlåt. Språket flyter på bra och jag bara älskar morfar som är i sin lilla värld, behöver inte säga så mycket.

Stark 3:a // Maria E

Där kräftorna sjunger

Där kräftorna sjunger av Delia Owens, Forum, 2020

Årets mest sålda bok i USA 2019 står det på omslaget och det kan jag mycket väl tro. Det är en verkligt bra bok och det känns självupplevt även om den allvetande berättaren berättar på ett nästan filmmanusmässigt sätt. Bilderna som målas upp är så fyllda med innehåll att det är svårt att inte ta till sig Kyas liv.

Hela berättelsen utspelar sig mellan 1952 och 1970 och Owens lotsar oss fram och tillbaka mellan åren på ett naturligt sätt och den 30 oktober 1969 hittas Chase Andrews kropp i träsket av två pojkar. Kya ”träskflickan” får skulden… men utredningen ger vid känna en helt annan bild av Kya än den ortsborna har. 1952 är Kya kanske 5 år, hon lever med sina föräldrar och fyra syskon inklämda som kaniner i skjulet i våtmarken och just denna dag lämnar mamman dem. Den våldsamma pappan är omöjlig att tas med så en efter en lämnar de hemmet, och Kya. Pappan är borta ofta och länge och då han kommer hem är han full och våldsam. Kya förstår ingenting men lär sig efter hand, till och med att köra båten. Granngrabben Tate är en god vän som lär Kya läsa och räkna då hennes första och enda dag i skolan var en katastrof. Jumpin´är en svart man som har en handelsbod där Kya köper mat och bensin genom att byta musslor bland annat. Junpins fru ser till att de svartas kyrka skänker lite kläder allt eftersom hon växer och att hon får det stöd med kvinnosaker som kommer.

Tate hjälper också till att kontakta en biolog om de kunskaper om vårmarken Kya besitter och den förmåga att beskriva den. Men vad har mordet på Chase med det hela att göra…en kombo av att utnyttja en utsatt person samt att den personen inte har den sociala erfarenheten att se felen.

4:a // Maria E, en mycket bra bok som berör starkt, framför allt de år Kya får klara sig själv, med mycket lite hjälp av några goda vuxna.

Ett hov av dimma ock vrede

Ett hov av dimma och vrede av Sarah J. Maas, Modernista, 2018

I första delen om Feyre, tvingas hon till Prythian efter att tagit straffet och skonat sin familj då hon dödat en av Vårhovets män. Hon har tagit sig levande ur Amaranthas våld och gjort en dyrbar förhandling med Natthovets höglord, Rhysand, allt för att fria Tamlin och Vårhovets förbannelse.

I denna del, del två, försöker Fayre leva ett så vanligt liv som möjligt i Vårhovet men Tamlins kärlek(?) kväver henne och då Rhysand hämtar henne till sig, enligt överenskommelsen, upplever hon något som hon inte trodde, kärlek. Rhysand lär henne läsa och visar henne alternativ till det liv hon lever. De rymmer. Tamlin blir vansinnig. Rhys och hans närmaste är Illyrier (typ änglar) och de hjälper Feyre att bemästra alla sina krafter hon fick när alla höglorderna återuppväckte henne. Nu hotas de dödliga och bara Feyre kan stoppa detta och försöka få drottningarna till förhandlingsbordet. I sitt gamla hem och då måste systrarna vidtalas.

Jag kan inte hjälpa att jag gillar denna serie också, fast den påminner lite om Önskemånglarens dotter serien med änglar, portal och ung kvinna. Serien har fler sensuella inslag än Glastronen och jag tror boken klarat sig utan dem, men Feyre är en kärlekstörstande ung kvinna…Precis som i förra delen känner man likheter från Harry Potter, bland annat nagor och slungning. På kort tid har jag stött på ordet gossamer, kom igen översättare, Gossamer?! Spindelvävs tunn eller tunn, nästan genomskinlig spets.

Denna del var lite för lång även om språket är bra och följsamt blir det lite för mycket utsvävningar man klarat sig utan.

Stark 3:a // Maria E