Övergångarna

Övergångarna 001

Övergångarna av Andreas Kundler och Lisa Linder, rabén&sjögren, 2017

Vart kommer man när man dör? Nangijala, paradiset eller himlen, vem vet, i denna bok hamnar man i Verdisia och precis som i Bröderna Lejonhjärta pågår strider mellan det onda och det goda. Skillnaden är att vissa personer kan vara i bägge världarna, de sk övergångarna. När Antons morfar dör, helt plötsligt, i en bilolycka blir Anton motvilligt indragen i ett äventyr med hemlig polis, motståndskämpar, farliga fiender och får svårt att veta vem han skall lita på. Att morfars roliga sagor inte var sagor utan ett sätt att förbereda Anton om vad som komma skall gör det hela mer begripligt. I verkliga livet har Antons föräldrar skilt sig och mamman flyttat ihop med Jacobs pappa. Jacob och Anton har börjat i samma klass av ”praktiska skäl”, inte lika lätt i verkligheten. Anton kommer i kontakt med den gamla kvinnan Sofia och hennes förvirrade son Albert, övergångaren Elsie samt många fler och det visar sig att man kan få vänner på olika sätt.

Jag gillade boken för den var en blandning av nutid och just Bröderna Lejonhjärta, lite av Spiderwick får man också: för att kunna identifiera en övergångare måste man se genom mobilkameran och jag tycker nog att det är lite som kryptonit man letar efter…Språket flyter på bra och samtida problem, som att ha en plastbrorsa i samma klass, ha skilda föräldrar och hitta nya vänner berättas bra och trovärdigt. Gillar också det överraskande slutet.

Klar 3:a // Maria E

Annonser

Robinson Crusoe

Robinson Cruoso 001

Robinson Crusoe av Daniel Defoe, Björck & Börjessons Bokförlag, 1945

Fullständig titel: Sjöfararen Robinson Crusoe`s levnad och underbara äventyr. Fullständig översättning av Nino Runeberg, som torde vara mest lämpad för den mognare ungdomen, och för äldre. 520 sidor.

Jag vet, man blir ju lockad direkt, vad kan jag ha missat i de tidigare böckerna som jag läst?

Betänk också att Defoe är född ca 1660 och Robinson är född 1632 och hade namnet Robinson-Kreutznaer, förnamnet okänt… Redan på första sidan av tätt skriven text berättar han, i jag-form, om sin längtan att gå till sjöss och söker sin faders välsignelse, men går då på en tvärnit. Ett år senare rymmer han och vi vet ju alla vad som händer, eller gör vi?

Robinson-Crusoe, som han av enkelhet kallar sig, gick ombord på ett fartyg i Hull destinerat till London 1651. Denna resa börjar på värsta tänkbara sätt, avskräcks han och åker hem…aldrig! En resa till Guineakusten som gick bra på alla sätt utom att han var mycket sjuk, nästa Guinearesa gick mindre bra,  överfölls av sjörövare utanför Kanarieöarna, blev fånge hos morerna i Saleh och där slav hos sjörövarens kapten i två år, innan han med list, lyckades fly och blir upptagen av en portugis som tar med honom till Barasilien. Där lär han sig odla och bereda socker och köper ett plantage men ”missbrukad medgång är ofta källan till människans största motgång” och han var ”född att bliva min egen olyckas upphov”. Han överger allt och 1659 lämnar han sitt plantage i Brasilien för att bedriva handel med människorna/människor i Afrika och det är nu han återigen lider skeppsbrott och hamnar på ”ön”. 40 sidor har nu gått i boken, 50 sidor senare har det gått 365 dagar av mycket detaljerat ö-liv. 20 sidor senare har det gått 4 år till, det är väl det Gud vill med mitt liv, tänker han och kämpar vidare. Detaljerade beskrivningar om de kläder han gör och det arbete han sysslar med är riktigt kul att läsa, förefaller nästan självupplevt. Efter 18 år ser han ett fotavtryck i sanden…6 år senare räddar han ”Fredag” från kannibalerna. Nu har det gått 200 sidor. Efter 28 år, två månader och nitton dagar (och 240 sidor) lämnar så Robinson-Crusoe och Fredag ön. Åter i England, 1687, 35 år efter han rymde hemifrån. (Halva boken kvar…)

Han slår sig inte till ro, kan man säga. En tur till Portugal och Spanien via Frankrike, köldrekord, vargöverfall och björndödande tar honom och Fredag tillbaka till England. Han har trots sin otur omgivit sig med ärligt folk som ser till att han får tillbaka mycket pengar som han satsat. Men till Brasilien åker han inte igen. Giftermål och tre barn, hustruns död, och en brorson som han hjälpt att bli kapten, lockar honom åter till sjöss, år 1694. Nu, för handel med Ostindien. ”Sysslolöshet är livets drägg”. Engelsmän, Portugiser och Spanjorer är sällan överens och då de sätt iland på ”hans gamla” ö blir inget sig likt. Här dödas också Fredag och Crusoe skickar kvinnor till männen på ön…Reser sedan vidare till Siam, Nanking (Kina), vidare till Ryssland och Sibirien, Arkangaesk, Elbe och Hamburg, landvägen till Haag och båt till London med ankomst 10 januari 1705, boken är slut.

Helt otrolig berättelse om en man som inte kan slå sig till ro. Skulle kunna användas som geografibok, liknande Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons äventyr. Länder, människor, resor, ja, allt beskrivs på ett minutiöst noggrant sätt, helt enligt upplysningstidens märke. Inte alltid helt PK med dagens mått mätt, men mycket mer intressant än ”bara vara på ö delen” och jag känner att Defoe vill lära oss om övriga världen på ett bra och nyfiket sätt. Lite ålderdomligt språk, kanske för att likna det språk Defoe skrev, men det ger också en 1600-tals känsla, likaså finns inga kapitel, allt är en lång berättelse berättad av honom själv…Crusoe, alltså

Klar 4:a // Maria E

 

Nordisk fauna

Nordisk fauna 001.jpg

Nordisk fauna av Andrea Lundgren, Natur & Kultur, 2017

En av mina favoritförfattare och jag blir inte besviken. Sex noveller om människor som inte riktigt tycker de passar där de är, känner sig i fel omgivning, fel element, fast i sin kropp och bara längtar bort. Ingen verkar längta till något, det viktigaste verkar vara att längta bort. På olika sätt tar de sig ur sin situation och den som drabbar mig mest är flickan Kore som skall vara fem veckor hos sin alkoholiserade pappa. Vet inte mamman det, tänker jag. Kore tar med alla djuren som stöd och hoppas det skall bli bättre än förra sommaren, men det blir det inte… Sen är det killen vars namn får bli okänt men som oroar sig för sin far som efter skilsmässan är så ömklig att han nästan vill lämna honom bara därför. Men minnen och drömmar blandas och pappans längtan bort är så stark att vingar nästan växer ut ur ryggen, själv har han förträngt sin egen bråddjupa önskan om att fara bort, inte vara kvar i en göl utan ut i öppna havet och det värsta är att han sett det i sin farfar och i sin far…

Jag skulle kunna skriva om alla noveller men väljer bara två. Lundgren skriver på ett underbart sätt som verkligen griper tag i mig. Bara ordet bänglar gör mig glad, sällan man hör det. Undrar om det är dialektalt för bodensare? Att handlingarna utspelar sig i miljöer jag känner gör det hela bättre, miljöer i och omkring Boden. Språket är detaljerat och sparsamt, flyter på bra men är så genomtänkt att alla ord behövs. Inga ord är skrivna i onödan och det gör att boken kommer att kännas levande länge. Barn skall inte tvingas vara med föräldrar som inte låter barn vara barn utan ställer krav på att barnet skall älska den vuxne för att den kommer med presenter mm…oj vad jag led med Kore, när djuren försvinner.

Det enda problemet med boken, som jag har, är att den luktar illa…omslaget är någon form av väv.

Klar 4:a // Maria E

Måste få Augustpris snart!!

Minnet av vatten

Minnet av vatten 001

Minnet av vatten av Emmi Itäranta, Modernista, 2017

Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt och precis som i Annika Luthes bok De hemlösas stad ligger stora delar av Finland under vatten och det viktigaste är sötvatten för att dricka. Folk dödas om de fuskar med vatten.

Det är svårt att veta hur långt fram i tiden detta är och den tid vi lever i nu, benämns som Skymningens århundrade. 17-åriga Noria Kaito lever norra Finland som nu benämns som Skandinaviska Unionen och som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian, en del av Kina. Jag noterar att det är mycket varmare är någonsin, ingen minns minusgrader, och att det är väldigt mycket insekter, alla har alltid insektshuvor då de går ut, för fäbromsarna är en plåga.

Som dotter till te-mästaren förväntas Noria ta över rollen och hon lär sig alla ceremonier, liksom att värna den källa som förser dem med vatten.

Att hålla något hemligt är svårt och efter Norias fars död blir det ännu värre, armén övervakar henne och byn. Mamman ville att Noria skulle flytta med henne österut och lämna byn, hon till och med fixar falskt pass och resa. Men Noria vill stanna. Hon bjuder in kamraten Sanja till källan och där hittar de runda, glänsande skivor i ett paket då de badar i källan. Det visar sig vara dagboksanteckningar från förr och tack vare mammans gamla skrifter kan hon lägga pusslet och inser att det kanske finns mer vatten än vad man känner till i de förbjudna områdena och resan dit planeras i detalj tillsammans med Sanja.
Jag gillar boken och får samma känsla som jag fick då jag läste Lois Lowrys böcker, Den Utvalde, Blå tråd och Budbäraren. De lever som förr i världen men med framtida teknik så man undrar varför inte tekniken att utvinna sötvatten ur saltvatten finns kvar? Får nästan en känsla av att ockupanterna håller alla fångna, då de inte kan ta sig så långt utan att bära med sig vatten. Roligt är också Plastgraven, där kan de gräva länge och djupt och hitta saker som inte på flera hundra år förstörts, typ TDK- och VHS- saker. Sanja är duktig på att försöka förstå sammanhang och får ibland ljud ur en konstig sak med nätburar på ömse sidor. Jämför med Piraternas fånge som utspelar sig år 2216.

Helivagn att förflytta sig med. Eldflugor i burkar för att få ljus. Det är svårt att förstå att de inte vet något om vår tid, och samtidigt lite otäckt. Vad vill vi spara till framtiden? En plastgrav? Språket är bra men typsnittet var superjobbigt att läsa. Lite för tätt.

4:a // Maria E

Kan inte låta bli att jämföra med Vikten av vatten av Torbjörn Nilsson som har en mer positiv bild, fast det kanske är hans framtid som är vad Itäranta kallar Skymningens århundrade??

Miniatyrmakaren

Miniatyrmakeren 001

Miniatyrmakaren av Jessie Burton, Modernista, 2015

Amsterdam, 1686, och Nella Oortman, 18 år, skall fullfölja den överenskommelse man gjort med hennes familj. Hon är nu hustru till köpmannen Johannes Brandt. Men det blir inte som hon trott…Hon trodde att han skulle älska henne och att hon nog skulle kunna älska honom också. Men dagarna går och Johannes visar inget intresse för henne och då hon själv försöker sig på att vara lite närgången blir han arg. Systern Marin är synnerligen bitsk och verkar inte vilja dela sin bror med någon. Tjänarna Cornelia och Otto verkar också veta mer än de säger. För att sysselsätta Nella ger Johannes henne ett stort dockskåp och en lista på hantverkare som kan hjälpa henne att inreda detta. Till miniatyrmakaren gör Nella en önskelista och allt får hon och mer därtill, men varför och hur kan miniatyrmakaren veta så mycket, är det en spion? Nella blir mer och mer irriterad över att inte veta vad som händer och en dag söker hon upp Johannes på magasinet. Där ser hon Johannes naken med en annan man och då förstår hon sin roll och svimmar…

Jag tycker att Burton väl beskriver Amsterdam på 1600-talet, vad jag kan gissa och folk verkade leva lite dag för dag då lagar tolkas olika då och då och mutorna florerar. Exempel fick man inte avbilda pepparkakor som människor under en tid, typ avgudabilder. Kanske är plotten lite för komplicerad och jag förstår inte riktigt Miniatyrmakarens roll, ej heller Marins roll som sur/arg/krävande syster. Jo, hon hade hand om ekonomin och ville att brodern skulle sälja sockret snabbt, men brodern ville vänta, men varför fattade jag inte riktigt. Därför gillar jag Nella, som är lätt att fatta, och som trots sin situation verkar ”gilla läget” och nu verkligen börjar fundera på vad miniatyrmakaren vill. Hon känner sig fången men frigör sig sakta men säkert från husets bojor.

Kul är också att den gått som miniserie på TV1 och den är väldigt trogen boken om man bortser från slutet…och varför man ändrat det förstår jag inte heller.

3:a // Maria E

Koka björn

Koka björn 001

Koka björn av Mikael Niemi, Piratförlaget, 2017

Detta var inte vad jag väntat mig. Mycket bättre! Laestadianismen, Kengis bruk, lappar, tornedalingar, alkohol och mord. Ja, detta är verkligen en deckare som vi får följa genom samepojken Jussis ögon, och de har sannerligen sett mycket. Jussi hittas av pastorn en dag och får smaka på smör, följer med till pastorn och hans familj och är sedan som en son för Lars-Levi. En vallpiga försvinner och hittas död i en myr, slagbjörnen får skulden. En annan kvinna försvinner efter en dans men hittas senare svårt skräckslagen och traumatiserad, hon antas sedan tagit sitt liv då hon hittas hängd. Men pastorn ser annat och tillsammans med Jussi noterar de vad som verkligen verkar ha skett och inte är det någon slagbjörn. Jussis stora kärlek heter Maria, men han vågar knappast se på henne men försöker då och då smyga fram för att få en glimt. Detta smygande försök misstolkas av ”de riktiga” männen i trakten och Jussi misshandlas svårt, inte bara en gång utan två och det är ett under att han överlevde.

Jag skulle kunna skriva en roman om mina känslor efter denna bok för det är många som kommer upp och jag förstår verkligen den negativa synen på alkohol som både Jussi och pastorn har. Jussi i synnerhet som redan vid så unga år som 9-10, flyr sina försupna föräldrar, och tvingas lämna sin lillasyster kvar, för att överleva. Han glömmer henne inte utan uppsöker henne så ofta han orkar. Pastorn själv ger ett mycket sympatiskt intryck och han verkar omtyckt, inte av alla, då han inte gillar supandet bland männen, och vad det leder till. Pastorn lär folket läsa och skriva och även om det inte alltid kan stava rätt blir det bra, för de lär sig utantill, sånt de alltid gjort, renmärken, många släktled, fiskesjöar, betesmarker, mm.

När Jussi lär sig skriva och läsa, kan han skriva om systern Anne Maaret och då finns hon också. Är det skrivet på papper finns man. Som daglönare vid slåttern får Jussi smaka på piimää, kärnmjölk, som är ungefär som filmjölk, och undrar först hur man kan dricka något så äckligt, men sen upplever det underbart. Till älven kan Jussi tala, inte bara prata, utan tala och älven får höra många sanningar som: ”Den största synden en människa kan göra är att inte älska sina barn. Att föda fram barn och sedan göra dem illa” Jussi får också smaka potatis med smör då pastorn har fått med sig potatis från Uppsala.

Mordutredningen då, jo den leder fram till att det inte är björnen, och här stöter pastorn på patrull då han försöker förklara sina teorier för länsman och fjärdingsmannen men avfärdas bryskt. Pastorn framför sina teorier i handelsboden då flera bybor är närvarande inklusive nyss nämnda och det får olyckliga konsekvenser… men trots detta framställs pastorn som en snäll och omtänksam man.

Jag gillade denna bok och jag gillar Laestadius, som han framställs här, säkert finns det två sidor på myntet. Om man frågar Kengisbornas syn på saken, kommer annat fram, liksom män i synnerhet. Redan på 1850-talet var det stora bråk mellan folken i norr och alla misstrodde varandra och alkoholen spädde på allt.

Klar 4:a // Maria E

Fröet

Fröet 001.jpg

Fröet av Jennie Ekström, Natur & Kultur, 2016

Om man blandar Anna Almqvists underbara akvareller med min svägerskas, Annette Olssons, fantastiska teckningar får man Jennie Ekströms bilder. Boken har inte ett ord så bilderna får berätta om hur ett, vad jag förmodar, ensamt barn längtar efter någon att dela sin värld med. Ett frö med instruktioner placeras i en flaskpost som sedan hamnar hos ett annat barn i en annan värld där en vänskap börjar gro. Nyfikenheten lockar dem bägge.

En bok att prata om/till och alla detaljerna gör att man kan stanna länge på varje sida och jämföra eftersom tiden går och gissa vad som kommer att hända. Att klassa denna för 3-6 åringar är att undervärdera den…passar alla, oavsett ålder, skulle jag säga. Alla ser vi olika saker då vi följer fröets resa, ung som gammal.

Vacker bok!

4:a // Maria E