
På väg till en vän av Niels Fredrik Dahl, Natur & Kultur 2026
Men Vilgot är inte på väg till en vän, han är på väg hemifrån. När han nu 30 år senare försöker komma till rätta med vad som hände och sätta punkt för det tragiska som inledde barndomen försöker han spela filmen baklänges, det går så där, filmen hoppar fram och tillbaka lite hur som helst. Som läsare förstår vi det som Vilgot inte förstår när han är 11 år gammal; att mamman är psykiskt sjuk och pappan försöker reda i livet så gott han kan men hålls fången av sin fru. Vilgot vill att någon älskar honom och likt flickan med svavelstickorna ser han in till olika familjer som verkar ha det bra, i alla fall bättre än han. Hos greven, med allt skräp trivs han. Hem till dem kommer ingen, de går aldrig till någon, farfar och hans nya fru får han intrycket av att han inte får vara med. Så då går han till en vän… Denna gången kunde han inte hälsa på hos Mange, inte heller komma till Simen och greven öppnade inte, så han följde med colamannen. Som läsare förstår vi att det inte är bra. Greven är nu död sedan länge och Vilgot har fått ärva hans fastighet och blir erbjuden att hysa ett cirkusfölje på sin mark, mot ersättning från kommunen självklart. Dessvärre blir elefanten kvar då de åker vidare, det i sig är en sorglig historia.
Ingen feelgoodläsning, ett stackars barn tvingas söka kärlek på annat håll då föräldrarna är oförmögna att skapa ett hem för honom som han känner sig trygg och älskad i. Hur håller man liv i en elefant? Vad har elefanten med det hela att göra, egentligen? Det enda jag kan se är likheten i att vara fången som elefant där den sliter i sina kedjor varje dag, och Vilgots som hålls fången av sin skam över vad som hänt. Vet inte om jag gilla språket, kanske är det dåligt översatt från norska av Urban Andersson men tydligen ha Dahl fått Bragepriset för boken, det förnämsta litterära priset i Norge.
3:a // Maria E









