Tät dimma

Tät dimma av Johanna Ginstmark, Polaris, 2024
Första delen i Österlenfallen och Maria Larsdotter har kommit tillbaka till sin hemby efter ett kraschat förhållande. Hon såg att en poliskommissarietjänst låg ute, hon sökte och fick. Efter många år i Norrland (Umeå) är hon tillbaka, men allt hon förträngt med att flytta norrut kommer sakta men säkert fram i Österlens dimma och det gamla skelett som hittas på granngården är inte mer än 30 år gammalt, vet hon själv vad som hände då, hon var ju 10 år? Paret som hittar skelettet beter sig lite underligt, varför? Jo de upplever att det spökar på gården, någon går runt i deras hus på natten… och mannen i familjen åker på möten och letar sitt förflutna. Vad hände på gården för 30 år sedan? Var prästen inblandad och/eller polisen eller var allt bara en tragisk olycka baserat på missförstånd, spel och dobbel? Men allt eftersom Maria gräver i fallet plågas hon av minnena från olyckan som tog hennes föräldrar och syster. Mormor och morfar stöttar men mest stöd kommer från hunden Ludde som dyker upp helt plötsligt. Tur att hon har trevliga kollegor.
Detta var ingen ”ny” läsning, börjar kunna detta med trasiga personer som skall brottas med sitt förflutna samtidigt ta tag i ett fall och givetvis nuddar detta varandra. Själva beskrivningen av Österlen får mig knappast att vilja åka dit, men vilket väder, dimma, dis, regn och mera dimma, jag fattar ju att detta är fiktion och för spänningens skull, men inte är det Österlenreklam.
3:a // Maria E