Kategoriarkiv: Okategoriserade

Höstsol av Lars Wilderäng, Massolit Förlag, 2017 (Detta är första delen)

Ja, vad hade jag väntat mig? Vissa böcker känner jag mig nästan tvungen att läsa, detta är en av dem. Efter att ha blivit grymt besviken på fantasytrilogin, tänkte jag att sämre kan det inte bli. Nä, inte blev det sämre men snudd på lika dåligt. Här bygger Wilderäng sakta upp scenariot att Sverige mer och mer utsätts för störningar på elnätet, järnvägen och annan infrastruktur och plötsligt är det en ny normalbild som finns. Vi får följa Johanna stridsvagnskompanichef, Christer bodyguard, Pojtr sabotören, Jonas johannas ex. mf och det är en världslig spridning på alla händelser som slutar med att Sverige blir anfallet.

I tidigare böcker har jag saknat alla civila, de finns med nu då Jonas jobbar vid Länsstyrelsen med krigsplanering, något som de nyss börjat med.

Och det är svensk signalering som gäller igen, men för fan…inte hur mycket Tore Adam som helst …

Johanna må vara kvinna men Wilderäng har gjort henne själlös, tam och lite elak; ”Jag sade för fasen till om detta…”, ”bara en vecka till, så skulle hon få en ledig helg utan flickorna…”, ”hon hade tagit av sig fältskjortan men hade fortfarande på sig de kamouflagemönstrade m/90 byxorna och sin gröna T-shirt, flickorna behövde mat genast”. Kommentaren kring en åksjuk kollega: ”Vid hennes fötter spydde lille Liam fortfarande”. Underhållet från barnens far räcker inte utan hon rekar krigsuppgifter på sin semester?? ”Nej, hon var inte mamma till Elsa och Alice i nuläget. Hennes barn hette nu Tore Ludvig…” Men va fan!! Igen, vad hade jag väntat mig??

Uttryck som: Bågnande muskler under tätt sittande kamouflageuniformer, eller: Hemvärnet välkomnar hettan, annars hade de ju inte tagit värvning… och alla detaljer, typ G-Shock, ja förresten alldeles för många detaljer som jag upplever fåniga och onödiga. Tex FM ullfrotterade BH, Fjällräven, Kånken, Barbourjacka, Nissan, de kanske är viktiga?

Jag blir ledsen då jag läser om förhållanden där ingen av föräldrarna verkar vilja ha barnen.

Vi är under attack! USA presidenten som sagt ” Göra Amerika stolt igen!” trycker på knappen. Jo, jag kommer nog att läsa andra delen också, tyvärr…

Svag 2:a till denna sega och alldeles för långa bok, ta bort 150 sidor så blir den nog bättre.

// Maria E

Karolinska kvinnoöden av Alf Åberg, Natur & Kultur, 2001

Då jag tidigare läst Elsi Rydsjös romansvit om Karolinernas kvinnor och Mats Wahls bok om Anna-Carolinas krig blev jag lite nyfiken på denna bok. Jag upplever inga större skillnader, faktiskt. Åberg har, vad jag förmodar, letat fram fakta som han berättat om i 22 kapitel från Kriget mot/ i Ryssland under 1700-talets början. Dessvärre är det lite fakta om kvinnorna och ofta är de parenteser till officerarna. Soldaternas kvinnor är knappt det. Åberg har hittat brev och läst i böcker men jag känner inte att jag personligen berörs lika mycket som i de två nyss nämnda böcker. Det jag roas över är alla efternamn som nämns och jag skall  nu räkna upp några kvinnor; Amoena Elisabet Rosenmüller, Maria Gertrud Kniper, Margareta Christina Hökenflycht, Lovisa von Burghausen, Anna Maria von Schader osv. Det är inga ”vanliga” svenssonnamn och det är synd att det nästan bara är officersfruar som omnämns i historien.

Över 200 officersfruar återvände efter fångenskap i Ryssland men inga siffror finns om soldathustrur. I ett samtida dokument meddelas att 692 hustrur och 671 barn väntade på hemtransport i Petersburg. 1600 kvinnor och barn gick i fångenskap 1709 och 13 år senare är de nere på 1363 personer. Hur många barn som dött/fötts framgår inte, inte heller vilka kvinnor som valt att övergå till att bli rysk hustru, eller vice versa under dessa 13 år i fångenskap. I sista kapitlet kan man läsa om Karolinska Amasoner, kvinnor som klädde ut sig till man för att hjälpa till i kriget, likt Anna-Karolina.

Bra bok, fylld med fakta och historia, kompletteras gärna med Rydsjös Karolinersvit.

3:a / Maria E

En gubbe som ofta nämns är pietisten Carl Piper, kungens främste rådgivare. Jag var tvungen att Googla Pietist

Pietism (av latinets pietas, fromhet, gudaktighet) är en väckelserörelse som uppstod inom tysk lutherdom under sent 1600-tal. Med pietism har man kommit att beteckna den reformrörelse inom den lutherska kyrkan som påbörjades av Philipp Jakob Spener under 1600-talets senare hälft. Efter 1720 tillfördes pietismen ett kraftigt tillskott genom hemvände karoliner som kommit i kontakt med August Hermann Franckes tankegångar under sin fångenskap i Ryssland. Den stöddes även av flera framstående präster bland annat Erik Tolstadius, av officerare och ämbetsmän som Josias Cederhielm och Nils Reuterholm med flera(Wikipedia)

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer, Forum, 2017

En biografi om Ester Blenda Nordström. Augustprisvinnare 2017. Även i denna kategori, Årets svenska fackbok, är det stor skillnad från år till år. Jämför med Min europeiska familj och Expeditionen- min kärlekshistoria. Det gemensamma är att alla är bra!

Det är en viss känsla att läsa en biografi, ta del av en annan människas sista ord, ta del av ett destruktivt leverne där vi som utomstående tidigt ser vartåt det barkar, bara för att vi har facit. Ester var ett barn i en flickas kropp och på den tiden, knappt nu heller, kunde en flicka inte göra som pojkar och de lyckorusen Ester hade efter ett sattyg levde hon på länge, trots viss aga efteråt. Visst önskade hon att hon var pojke.

1914 tar Ester tjänst som piga på en gård för att kunna göra reportage om förhållanden som piga. 16h arbetsdag, 15 kronor i månaden och bara ett par timmar ledigt i veckan, som piga. Som journalist tjänar hon 150 kr i månaden vilket var hälften av männens lön. Ester håller på att avslöjas och hon måste nästla sig ur. Samtidigt som ww1 bryter ut kommer Esters reportage i tidningen och blir en bomb i Sverige och W&W erbjuder henne att trycka en bok av detta. Konsekvenserna av detta hade Ester inte räknat med då hon trampat på mågnas tår och det ”jävla solsken” som hon ofta beskrivits som, går i moln. Hon tar tjänst som vandringslärarinna i Lappland och kommer att lära känna Hjalmar Lundbom och många av hans nära vänner. Där kommer hon också i kontakt med rasbiologer och skallmätningar av folket i Lappland och Tornedalen.  Bonde kan väl förresten inte vara så svårt att vara? Ester går lantbruksskola 1917 och utbildar sig till bonde, som enda kvinna på skolan.

Arbetet med att få kvinnlig rösträtt bedrivs också av många av Esters vänner, jag får ibland uppfattningen att Ester är ganska obrydd i just det. Precis som många av Esters manliga vänner gillar hon sprit och kvinnor och som 33 åring är hon alkoholist och familjen lider. Att säga att man var homosexuell på den tiden var nästan lika med döden  och den olycklig kärlek till Carin gör att hon söker nya äventyr. Rastlösheten gör att hon gifter sig med en äventyrare och får då också följa med på en expedition som inte går helt bra. Hon dör sedan 1948 i sviterna av lunginflammation, med Carin vid sin sida.

Jag gillade boken fast den var ganska jobbig att läsa och jag kommer på mig själv med att önska att Ester Blenda kunde fått leva nu. Vad hade hon gjort då, som varit ogjort av kvinnor? Inte på någon bild ser Ester riktigt glad ut, tycker jag. Men hon verkar har levt sitt liv och bränt ljuset i båda ändorna hela tiden. Skall man läsa en biografi i sitt liv, skall man läsa denna!

Klar 4:a // Maria E

De anhöriga av Pelle Forshed, Kartago förlag, 2012

Åtta tecknade noveller som på alla sätt hänger ihop i brist på tid och dåligt samvete

De anhöriga: Pelle från hemtjänsten som gör så gott det går med den tid han har och konfronteras med kraven från barnen till Gunnel. Barnens dåliga samvete går ut över Per.

Hett vatten: Elin har dåligt samvete efter vad jag förstår ett mord på sin syster och ”straffar” sig själv genom att inte vara till besvär.

Lunch: Pelles frustration av att lunchen inte går som tänkt och att tiden inte räcker till och får dåligt samvete då han måste gå.

Ingmar: Återigen Pelles frustration av att schemat inte tillåter att något strular. Värmebölja i staden gör att andra problem dyker upp och lösningar också.

Döden: Pelle och kollegan Liisa lunchar före de skall tillsammans ta hand om en kvinna. Liisas stora bekymmer är att hon tycker så himla synd om alla så hon kan inte ens sjukskriva sig, för då blir det ju så synd om alla när schemat måste göras om. Pelle vill till Kanarieöarna för att sila upp sig.

Begravning: Morfar skall begravas och de frånvarande barnen låter inte sina barn vara delaktiga, den hemtjänstperson som kände pappan bäst, på senare tid, hänvisas bara till smörgåstårtan och barnbarnen får inte en ta morfars leksaker…

Maspalomas: På Kanarieöarna tänker Åke att de skall ha kul. Mamman är död men ligger som en våt filt över Åke. På en swingerkväll får han röka lite pot, men känner sig inte ok. Plötsligt får han syn på Pelle, mammans hemtjänstkille (hallucination eller ej) och går ut i bara handduken. Blir utelåst och går vilse, snubblar, faller…gör upp med mamman och mår sedan bra.

Svar & Vitt: Man som vårdas hemma i livets slutskede. Frånvarande barn som han längtar efter. Dåligt samvete för att han lämnade barnen för sprit och annan kvinna. Pelle och Liisa dyker upp från hemtjänsten och en man som dör lycklig.

Bok för alla som har anhöriga som vårdas med hjälp från någon.

Bra bok!

3:a // Maria E

Hjärntvättarresan/Aivonpesoreisu av Kerstin Tuomas Larsson, Lumio förlag, 2017

Varje sommar skickades flera busslaster med barn från olika byar i Tornedalen söderut. Varför då kan man undra, jo för att någon hade bestämt att de måste lära sig att tala svenska. De bor ju faktiskt i Sverige. Boken handlar om Elvi som bor i Junosuando i ett laestadianskt hem. Mamman föder barn, hela tiden och pappan jobbar. Elvi är 13 år då hon skall söderut, många är yngre. Denna sommar berättas parallellt med tillbakablickar och historier från hembyn. Elvi kan tycka det skall bli skönt att komma ifrån alla småsyskon och barnskrik och kanske få sova ut någon dag. Och måste man få så många barn, förresten…? Fadern är starkt troende och tycker att mannen skall få det han vill ha och kvinnan skall ge det antal barn Gud vill. Elvis mamma minns inte när hon hade mens senast, och hur berättar man för dottern om mens, samlag och kärlek?

Väl i Gammelstad är det som en huggsexa över barnen och Elvi blir vald av Emil, en änkeman som har helt andra planer för Elvi än att lära henne svenska och prästen berättar att han skall visa henne vägen till Gud om hon bara hjälper honom lite, hans fru är också död. Elvi är så snäll så hon får hjälpa Emils brorssöner också. Att hon är dreton år är det ingen som verkar bry sig i. Så nog blir hon hjärntvättad denna sommar.

Bara för att barnen inte kan uttrycka sig på svenska anses de som dumma och outbildade. Elvi gör allt hon skall i sommarskolan och det går bra, men förstår också att det som Emil, prästen och de två brorssönerna gör med henne inte är rätt, fast prästen, som är så ”kunnig och lärd” säger att hon är bra, snäll och bara hjälper dem. Vem vill inte vara bra och snäll?

Jag blir förbannad, och det kanske är meningen också, då dessa språkresor påminner om de som bedrivs nu förtiden, då vi skickar våra barn till andra länder och andra familjer. Alla är inte OK. I Elvis fall misstänker många vad som sker hos Emil, men han är ju nykter nu, i alla fall…

Enda frågetecknet jag har är då prästen talar om gränsdragningen 1809 då vi förlorade Finland till Ryssland. Jag trodde att den språkligt mer riktiga gränsen borde gått vid Sangis älv. Prästen, i boken, säger Kalix älv. Jag är uppväxt med att det i Sangis finns ”finska sidan” och ”svenska sidan” och där går tydligt en språkgräns.

Boken är bra, skriven på svenska och meänkieli och det känns bra, som att läsa en textad film. Jag gillar det. En bok som väcker känslor!

4:a // Maria E

Övergångarna av Andreas Kundler och Lisa Linder, rabén&sjögren, 2017

Vart kommer man när man dör? Nangijala, paradiset eller himlen, vem vet, i denna bok hamnar man i Verdisia och precis som i Bröderna Lejonhjärta pågår strider mellan det onda och det goda. Skillnaden är att vissa personer kan vara i bägge världarna, de sk övergångarna. När Antons morfar dör, helt plötsligt, i en bilolycka blir Anton motvilligt indragen i ett äventyr med hemlig polis, motståndskämpar, farliga fiender och får svårt att veta vem han skall lita på. Att morfars roliga sagor inte var sagor utan ett sätt att förbereda Anton om vad som komma skall gör det hela mer begripligt. I verkliga livet har Antons föräldrar skilt sig och mamman flyttat ihop med Jacobs pappa. Jacob och Anton har börjat i samma klass av ”praktiska skäl”, inte lika lätt i verkligheten. Anton kommer i kontakt med den gamla kvinnan Sofia och hennes förvirrade son Albert, övergångaren Elsie samt många fler och det visar sig att man kan få vänner på olika sätt.

Jag gillade boken för den var en blandning av nutid och just Bröderna Lejonhjärta, lite av Spiderwick får man också: för att kunna identifiera en övergångare måste man se genom mobilkameran och jag tycker nog att det är lite som kryptonit man letar efter…Språket flyter på bra och samtida problem, som att ha en plastbrorsa i samma klass, ha skilda föräldrar och hitta nya vänner berättas bra och trovärdigt. Gillar också det överraskande slutet.

Klar 3:a // Maria E

Robinson Crusoe av Daniel Defoe, Björck & Börjessons Bokförlag, 1945

Fullständig titel: Sjöfararen Robinson Crusoe`s levnad och underbara äventyr. Fullständig översättning av Nino Runeberg, som torde vara mest lämpad för den mognare ungdomen, och för äldre. 520 sidor.

Jag vet, man blir ju lockad direkt, vad kan jag ha missat i de tidigare böckerna som jag läst?

Betänk också att Defoe är född ca 1660 och Robinson är född 1632 och hade namnet Robinson-Kreutznaer, förnamnet okänt… Redan på första sidan av tätt skriven text berättar han, i jag-form, om sin längtan att gå till sjöss och söker sin faders välsignelse, men går då på en tvärnit. Ett år senare rymmer han och vi vet ju alla vad som händer, eller gör vi?

Robinson-Crusoe, som han av enkelhet kallar sig, gick ombord på ett fartyg i Hull destinerat till London 1651. Denna resa börjar på värsta tänkbara sätt, avskräcks han och åker hem…aldrig! En resa till Guineakusten som gick bra på alla sätt utom att han var mycket sjuk, nästa Guinearesa gick mindre bra,  överfölls av sjörövare utanför Kanarieöarna, blev fånge hos morerna i Saleh och där slav hos sjörövarens kapten i två år, innan han med list, lyckades fly och blir upptagen av en portugis som tar med honom till Barasilien. Där lär han sig odla och bereda socker och köper ett plantage men ”missbrukad medgång är ofta källan till människans största motgång” och han var ”född att bliva min egen olyckas upphov”. Han överger allt och 1659 lämnar han sitt plantage i Brasilien för att bedriva handel med människorna/människor i Afrika och det är nu han återigen lider skeppsbrott och hamnar på ”ön”. 40 sidor har nu gått i boken, 50 sidor senare har det gått 365 dagar av mycket detaljerat ö-liv. 20 sidor senare har det gått 4 år till, det är väl det Gud vill med mitt liv, tänker han och kämpar vidare. Detaljerade beskrivningar om de kläder han gör och det arbete han sysslar med är riktigt kul att läsa, förefaller nästan självupplevt. Efter 18 år ser han ett fotavtryck i sanden…6 år senare räddar han ”Fredag” från kannibalerna. Nu har det gått 200 sidor. Efter 28 år, två månader och nitton dagar (och 240 sidor) lämnar så Robinson-Crusoe och Fredag ön. Åter i England, 1687, 35 år efter han rymde hemifrån. (Halva boken kvar…)

Han slår sig inte till ro, kan man säga. En tur till Portugal och Spanien via Frankrike, köldrekord, vargöverfall och björndödande tar honom och Fredag tillbaka till England. Han har trots sin otur omgivit sig med ärligt folk som ser till att han får tillbaka mycket pengar som han satsat. Men till Brasilien åker han inte igen. Giftermål och tre barn, hustruns död, och en brorson som han hjälpt att bli kapten, lockar honom åter till sjöss, år 1694. Nu, för handel med Ostindien. ”Sysslolöshet är livets drägg”. Engelsmän, Portugiser och Spanjorer är sällan överens och då de sätt iland på ”hans gamla” ö blir inget sig likt. Här dödas också Fredag och Crusoe skickar kvinnor till männen på ön…Reser sedan vidare till Siam, Nanking (Kina), vidare till Ryssland och Sibirien, Arkangaesk, Elbe och Hamburg, landvägen till Haag och båt till London med ankomst 10 januari 1705, boken är slut.

Helt otrolig berättelse om en man som inte kan slå sig till ro. Skulle kunna användas som geografibok, liknande Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons äventyr. Länder, människor, resor, ja, allt beskrivs på ett minutiöst noggrant sätt, helt enligt upplysningstidens märke. Inte alltid helt PK med dagens mått mätt, men mycket mer intressant än ”bara vara på ö delen” och jag känner att Defoe vill lära oss om övriga världen på ett bra och nyfiket sätt. Lite ålderdomligt språk, kanske för att likna det språk Defoe skrev, men det ger också en 1600-tals känsla, likaså finns inga kapitel, allt är en lång berättelse berättad av honom själv…Crusoe, alltså

Klar 4:a // Maria E

Nordisk fauna av Andrea Lundgren, Natur & Kultur, 2017

En av mina favoritförfattare och jag blir inte besviken. Sex noveller om människor som inte riktigt tycker de passar där de är, känner sig i fel omgivning, fel element, fast i sin kropp och bara längtar bort. Ingen verkar längta till något, det viktigaste verkar vara att längta bort. På olika sätt tar de sig ur sin situation och den som drabbar mig mest är flickan Kore som skall vara fem veckor hos sin alkoholiserade pappa. Vet inte mamman det, tänker jag. Kore tar med alla djuren som stöd och hoppas det skall bli bättre än förra sommaren, men det blir det inte… Sen är det killen vars namn får bli okänt men som oroar sig för sin far som efter skilsmässan är så ömklig att han nästan vill lämna honom bara därför. Men minnen och drömmar blandas och pappans längtan bort är så stark att vingar nästan växer ut ur ryggen, själv har han förträngt sin egen bråddjupa önskan om att fara bort, inte vara kvar i en göl utan ut i öppna havet och det värsta är att han sett det i sin farfar och i sin far…

Jag skulle kunna skriva om alla noveller men väljer bara två. Lundgren skriver på ett underbart sätt som verkligen griper tag i mig. Bara ordet bänglar gör mig glad, sällan man hör det. Undrar om det är dialektalt för bodensare? Att handlingarna utspelar sig i miljöer jag känner gör det hela bättre, miljöer i och omkring Boden. Språket är detaljerat och sparsamt, flyter på bra men är så genomtänkt att alla ord behövs. Inga ord är skrivna i onödan och det gör att boken kommer att kännas levande länge. Barn skall inte tvingas vara med föräldrar som inte låter barn vara barn utan ställer krav på att barnet skall älska den vuxne för att den kommer med presenter mm…oj vad jag led med Kore, när djuren försvinner.

Det enda problemet med boken, som jag har, är att den luktar illa…omslaget är någon form av väv.

Klar 4:a // Maria E

Måste få Augustpris snart!!

Minnet av vatten av Emmi Itäranta, Modernista, 2017

Den globala uppvärmningen har förändrat världen geografiskt och politiskt och precis som i Annika Luthes bok De hemlösas stad ligger stora delar av Finland under vatten och det viktigaste är sötvatten för att dricka. Folk dödas om de fuskar med vatten.

Det är svårt att veta hur långt fram i tiden detta är och den tid vi lever i nu, benämns som Skymningens århundrade. 17-åriga Noria Kaito lever norra Finland som nu benämns som Skandinaviska Unionen och som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian, en del av Kina. Jag noterar att det är mycket varmare är någonsin, ingen minns minusgrader, och att det är väldigt mycket insekter, alla har alltid insektshuvor då de går ut, för fäbromsarna är en plåga.

Som dotter till te-mästaren förväntas Noria ta över rollen och hon lär sig alla ceremonier, liksom att värna den källa som förser dem med vatten.

Att hålla något hemligt är svårt och efter Norias fars död blir det ännu värre, armén övervakar henne och byn. Mamman ville att Noria skulle flytta med henne österut och lämna byn, hon till och med fixar falskt pass och resa. Men Noria vill stanna. Hon bjuder in kamraten Sanja till källan och där hittar de runda, glänsande skivor i ett paket då de badar i källan. Det visar sig vara dagboksanteckningar från förr och tack vare mammans gamla skrifter kan hon lägga pusslet och inser att det kanske finns mer vatten än vad man känner till i de förbjudna områdena och resan dit planeras i detalj tillsammans med Sanja.
Jag gillar boken och får samma känsla som jag fick då jag läste Lois Lowrys böcker, Den Utvalde, Blå tråd och Budbäraren. De lever som förr i världen men med framtida teknik så man undrar varför inte tekniken att utvinna sötvatten ur saltvatten finns kvar? Får nästan en känsla av att ockupanterna håller alla fångna, då de inte kan ta sig så långt utan att bära med sig vatten. Roligt är också Plastgraven, där kan de gräva länge och djupt och hitta saker som inte på flera hundra år förstörts, typ TDK- och VHS- saker. Sanja är duktig på att försöka förstå sammanhang och får ibland ljud ur en konstig sak med nätburar på ömse sidor. Jämför med Piraternas fånge som utspelar sig år 2216.

Helivagn att förflytta sig med. Eldflugor i burkar för att få ljus. Det är svårt att förstå att de inte vet något om vår tid, och samtidigt lite otäckt. Vad vill vi spara till framtiden? En plastgrav? Språket är bra men typsnittet var superjobbigt att läsa. Lite för tätt.

4:a // Maria E

Kan inte låta bli att jämföra med Vikten av vatten av Torbjörn Nilsson som har en mer positiv bild, fast det kanske är hans framtid som är vad Itäranta kallar Skymningens århundrade??

Miniatyrmakaren av Jessie Burton, Modernista, 2015

Amsterdam, 1686, och Nella Oortman, 18 år, skall fullfölja den överenskommelse man gjort med hennes familj. Hon är nu hustru till köpmannen Johannes Brandt. Men det blir inte som hon trott…Hon trodde att han skulle älska henne och att hon nog skulle kunna älska honom också. Men dagarna går och Johannes visar inget intresse för henne och då hon själv försöker sig på att vara lite närgången blir han arg. Systern Marin är synnerligen bitsk och verkar inte vilja dela sin bror med någon. Tjänarna Cornelia och Otto verkar också veta mer än de säger. För att sysselsätta Nella ger Johannes henne ett stort dockskåp och en lista på hantverkare som kan hjälpa henne att inreda detta. Till miniatyrmakaren gör Nella en önskelista och allt får hon och mer därtill, men varför och hur kan miniatyrmakaren veta så mycket, är det en spion? Nella blir mer och mer irriterad över att inte veta vad som händer och en dag söker hon upp Johannes på magasinet. Där ser hon Johannes naken med en annan man och då förstår hon sin roll och svimmar…

Jag tycker att Burton väl beskriver Amsterdam på 1600-talet, vad jag kan gissa och folk verkade leva lite dag för dag då lagar tolkas olika då och då och mutorna florerar. Exempel fick man inte avbilda pepparkakor som människor under en tid, typ avgudabilder. Kanske är plotten lite för komplicerad och jag förstår inte riktigt Miniatyrmakarens roll, ej heller Marins roll som sur/arg/krävande syster. Jo, hon hade hand om ekonomin och ville att brodern skulle sälja sockret snabbt, men brodern ville vänta, men varför fattade jag inte riktigt. Därför gillar jag Nella, som är lätt att fatta, och som trots sin situation verkar ”gilla läget” och nu verkligen börjar fundera på vad miniatyrmakaren vill. Hon känner sig fången men frigör sig sakta men säkert från husets bojor.

Kul är också att den gått som miniserie på TV1 och den är väldigt trogen boken om man bortser från slutet…och varför man ändrat det förstår jag inte heller.

3:a // Maria E