Robinson Crusoe

Robinson Crusoe av Daniel Defoe, Björck & Börjessons Bokförlag, 1945

Fullständig titel: Sjöfararen Robinson Crusoe`s levnad och underbara äventyr. Fullständig översättning av Nino Runeberg, som torde vara mest lämpad för den mognare ungdomen, och för äldre. 520 sidor.

Jag vet, man blir ju lockad direkt, vad kan jag ha missat i de tidigare böckerna som jag läst?

Betänk också att Defoe är född ca 1660 och Robinson är född 1632 och hade namnet Robinson-Kreutznaer, förnamnet okänt… Redan på första sidan av tätt skriven text berättar han, i jag-form, om sin längtan att gå till sjöss och söker sin faders välsignelse, men går då på en tvärnit. Ett år senare rymmer han och vi vet ju alla vad som händer, eller gör vi?

Robinson-Crusoe, som han av enkelhet kallar sig, gick ombord på ett fartyg i Hull destinerat till London 1651. Denna resa börjar på värsta tänkbara sätt, avskräcks han och åker hem…aldrig! En resa till Guineakusten som gick bra på alla sätt utom att han var mycket sjuk, nästa Guinearesa gick mindre bra,  överfölls av sjörövare utanför Kanarieöarna, blev fånge hos morerna i Saleh och där slav hos sjörövarens kapten i två år, innan han med list, lyckades fly och blir upptagen av en portugis som tar med honom till Barasilien. Där lär han sig odla och bereda socker och köper ett plantage men ”missbrukad medgång är ofta källan till människans största motgång” och han var ”född att bliva min egen olyckas upphov”. Han överger allt och 1659 lämnar han sitt plantage i Brasilien för att bedriva handel med människorna/människor i Afrika och det är nu han återigen lider skeppsbrott och hamnar på ”ön”. 40 sidor har nu gått i boken, 50 sidor senare har det gått 365 dagar av mycket detaljerat ö-liv. 20 sidor senare har det gått 4 år till, det är väl det Gud vill med mitt liv, tänker han och kämpar vidare. Detaljerade beskrivningar om de kläder han gör och det arbete han sysslar med är riktigt kul att läsa, förefaller nästan självupplevt. Efter 18 år ser han ett fotavtryck i sanden…6 år senare räddar han ”Fredag” från kannibalerna. Nu har det gått 200 sidor. Efter 28 år, två månader och nitton dagar (och 240 sidor) lämnar så Robinson-Crusoe och Fredag ön. Åter i England, 1687, 35 år efter han rymde hemifrån. (Halva boken kvar…)

Han slår sig inte till ro, kan man säga. En tur till Portugal och Spanien via Frankrike, köldrekord, vargöverfall och björndödande tar honom och Fredag tillbaka till England. Han har trots sin otur omgivit sig med ärligt folk som ser till att han får tillbaka mycket pengar som han satsat. Men till Brasilien åker han inte igen. Giftermål och tre barn, hustruns död, och en brorson som han hjälpt att bli kapten, lockar honom åter till sjöss, år 1694. Nu, för handel med Ostindien. ”Sysslolöshet är livets drägg”. Engelsmän, Portugiser och Spanjorer är sällan överens och då de sätt iland på ”hans gamla” ö blir inget sig likt. Här dödas också Fredag och Crusoe skickar kvinnor till männen på ön…Reser sedan vidare till Siam, Nanking (Kina), vidare till Ryssland och Sibirien, Arkangaesk, Elbe och Hamburg, landvägen till Haag och båt till London med ankomst 10 januari 1705, boken är slut.

Helt otrolig berättelse om en man som inte kan slå sig till ro. Skulle kunna användas som geografibok, liknande Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons äventyr. Länder, människor, resor, ja, allt beskrivs på ett minutiöst noggrant sätt, helt enligt upplysningstidens märke. Inte alltid helt PK med dagens mått mätt, men mycket mer intressant än ”bara vara på ö delen” och jag känner att Defoe vill lära oss om övriga världen på ett bra och nyfiket sätt. Lite ålderdomligt språk, kanske för att likna det språk Defoe skrev, men det ger också en 1600-tals känsla, likaså finns inga kapitel, allt är en lång berättelse berättad av honom själv…Crusoe, alltså

Klar 4:a // Maria E