Ett jävla solsken

Ett jävla solsken av Fatima Bremmer, Forum, 2017

En biografi om Ester Blenda Nordström. Augustprisvinnare 2017. Även i denna kategori, Årets svenska fackbok, är det stor skillnad från år till år. Jämför med Min europeiska familj och Expeditionen- min kärlekshistoria. Det gemensamma är att alla är bra!

Det är en viss känsla att läsa en biografi, ta del av en annan människas sista ord, ta del av ett destruktivt leverne där vi som utomstående tidigt ser vartåt det barkar, bara för att vi har facit. Ester var ett barn i en flickas kropp och på den tiden, knappt nu heller, kunde en flicka inte göra som pojkar och de lyckorusen Ester hade efter ett sattyg levde hon på länge, trots viss aga efteråt. Visst önskade hon att hon var pojke.

1914 tar Ester tjänst som piga på en gård för att kunna göra reportage om förhållanden som piga. 16h arbetsdag, 15 kronor i månaden och bara ett par timmar ledigt i veckan, som piga. Som journalist tjänar hon 150 kr i månaden vilket var hälften av männens lön. Ester håller på att avslöjas och hon måste nästla sig ur. Samtidigt som ww1 bryter ut kommer Esters reportage i tidningen och blir en bomb i Sverige och W&W erbjuder henne att trycka en bok av detta. Konsekvenserna av detta hade Ester inte räknat med då hon trampat på mågnas tår och det ”jävla solsken” som hon ofta beskrivits som, går i moln. Hon tar tjänst som vandringslärarinna i Lappland och kommer att lära känna Hjalmar Lundbom och många av hans nära vänner. Där kommer hon också i kontakt med rasbiologer och skallmätningar av folket i Lappland och Tornedalen.  Bonde kan väl förresten inte vara så svårt att vara? Ester går lantbruksskola 1917 och utbildar sig till bonde, som enda kvinna på skolan.

Arbetet med att få kvinnlig rösträtt bedrivs också av många av Esters vänner, jag får ibland uppfattningen att Ester är ganska obrydd i just det. Precis som många av Esters manliga vänner gillar hon sprit och kvinnor och som 33 åring är hon alkoholist och familjen lider. Att säga att man var homosexuell på den tiden var nästan lika med döden  och den olycklig kärlek till Carin gör att hon söker nya äventyr. Rastlösheten gör att hon gifter sig med en äventyrare och får då också följa med på en expedition som inte går helt bra. Hon dör sedan 1948 i sviterna av lunginflammation, med Carin vid sin sida.

Jag gillade boken fast den var ganska jobbig att läsa och jag kommer på mig själv med att önska att Ester Blenda kunde fått leva nu. Vad hade hon gjort då, som varit ogjort av kvinnor? Inte på någon bild ser Ester riktigt glad ut, tycker jag. Men hon verkar har levt sitt liv och bränt ljuset i båda ändorna hela tiden. Skall man läsa en biografi i sitt liv, skall man läsa denna!

Klar 4:a // Maria E