Hjärntvättarresan

Hjärntvättarresan 001

Hjärntvättarresan/Aivonpesoreisu av Kerstin Tuomas Larsson, Lumio förlag, 2017

Varje sommar skickades flera busslaster med barn från olika byar i Tornedalen söderut. Varför då kan man undra, jo för att någon hade bestämt att de måste lära sig att tala svenska. De bor ju faktiskt i Sverige. Boken handlar om Elvi som bor i Junosuando i ett laestadianskt hem. Mamman föder barn, hela tiden och pappan jobbar. Elvi är 13 år då hon skall söderut, många är yngre. Denna sommar berättas parallellt med tillbakablickar och historier från hembyn. Elvi kan tycka det skall bli skönt att komma ifrån alla småsyskon och barnskrik och kanske få sova ut någon dag. Och måste man få så många barn, förresten…? Fadern är starkt troende och tycker att mannen skall få det han vill ha och kvinnan skall ge det antal barn Gud vill. Elvis mamma minns inte när hon hade mens senast, och hur berättar man för dottern om mens, samlag och kärlek?

Väl i Gammelstad är det som en huggsexa över barnen och Elvi blir vald av Emil, en änkeman som har helt andra planer för Elvi än att lära henne svenska och prästen berättar att han skall visa henne vägen till Gud om hon bara hjälper honom lite, hans fru är också död. Elvi är så snäll så hon får hjälpa Emils brorssöner också. Att hon är dreton år är det ingen som verkar bry sig i. Så nog blir hon hjärntvättad denna sommar.

Bara för att barnen inte kan uttrycka sig på svenska anses de som dumma och outbildade. Elvi gör allt hon skall i sommarskolan och det går bra, men förstår också att det som Emil, prästen och de två brorssönerna gör med henne inte är rätt, fast prästen, som är så ”kunnig och lärd” säger att hon är bra, snäll och bara hjälper dem. Vem vill inte vara bra och snäll?

Jag blir förbannad, och det kanske är meningen också, då dessa språkresor påminner om de som bedrivs nu förtiden, då vi skickar våra barn till andra länder och andra familjer. Alla är inte OK. I Elvis fall misstänker många vad som sker hos Emil, men han är ju nykter nu, i alla fall…

Enda frågetecknet jag har är då prästen talar om gränsdragningen 1809 då vi förlorade Finland till Ryssland. Jag trodde att den språkligt mer riktiga gränsen borde gått vid Sangis älv. Prästen, i boken, säger Kalix älv. Jag är uppväxt med att det i Sangis finns ”finska sidan” och ”svenska sidan” och där går tydligt en språkgräns.

Boken är bra, skriven på svenska och meänkieli och det känns bra, som att läsa en textad film. Jag gillar det. En bok som väcker känslor!

4:a // Maria E

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s