Hobbybibliotekarien

Pistolero- hästen som kom tillbaka från döden av P D Malm, Kikkuli Förlag AB, 2011

Galoppseriens första bok och Emelie tänker: NU DÖR JAG!, när hon sitter på hästen, Pickan, som skenar efter att blivit skrämd och galopperar rätt ut i trafiken. Men som genom ett under undkommer de utan en enda skråma, Emelie är i chock, men Pickan verkar nöjd och stolt. Emelie bor i Storuman och under sportlovet jobbar hon hos sin farbror som är galopptränare i Täby. Pickan är den hon får sköta om, utan att veta vem Pickan är. Pickan är Pistolero, den häst som vunnit mängder av galopplopp men av någon anledning ”bara” slutade hoppa. Men med Emelie på ryggen går det bra och trots många tvivel så får hon provtävla. I stallet träffar hon också på en kille, René, och det är givet hur det skall gå, trots pojkvän i Storuman…

Hästböcker är inget jag plockar ut först ur bokhyllan men denna fastnade jag för. Jag gillar Emelie och den allvetande berättaren har ett bra flyt i texten och Emelie känns äkta. Vad vet man som 15-16 åring? Galopptävlingar ser roliga ut och det har kommit ut en 2:a i serien men den utlovade trean har inte synats till.

3:a // Maria E

2:an- Lone Star- hästen som bara ville vara häst

Bara lite blod- Ett reportage om mens och makt, av Anna Dahlqvist, Bokförlaget Atlas, 2016

Varför är det så olustigt med mens, att man inte en kan visa rödfärgat vatten istället för blått när man gör reklam för bindor?

I denna reportagebok kan vi läsa att menstruationen är ett globalt skamtecken, varför måste vi kvinnor skämmas över att vi blöder var fjärde vecka? Mensskydd ska gömmas, blodet osynliggöras. Sociala, kulturella och religiösa regler styr hur den som blöder (kvinnan, alltså)förväntas bete sig.
När skammen kombineras med fattigdom blir den till en kollektiv katastrof som hindrar flickor från att gå i skolan och kvinnor från att arbeta. I tystnaden frodas obehandlade infektioner. Utan mensskydd, vatten, toaletter och kunskap nekas de som har mens tillgång till grundläggande rättigheter. Makten över mensen är en nödvändighet, en förutsättning för deltagande i det liv som pågår i offentligheten. Den makten måste kvinnan ha själv men pratar vi inte om att stora delar av jordens befolkning blöder en fjärdedel av månaden, så kan vi inte heller förbättra situationen för dem.

Bara lite blod är ett reportage om menstruation ur ett internationellt perspektiv. Anna Dahlqvist har besökt Indien, Uganda, Bangladesh, Kenya och USA där hon träffat menstruerare, mensaktivister och mensforskare. Det som en gång var onämnbart blir politik i en växande mensrörelse.

I DN 8 juli i år, kunde vi läsa om kvinnor i fattiga länder som tvingar välja, mellan mat och mensskydd. Att med biståndspengar ”tjafsa” om mens och tamponger då barn dör av svält är kanske inte så dåligt ändå, för kvinnor skall inte behöva välja säger Evelyn Schreiber vid DN.

Nuförtiden kan kvinnor välja P-piller för att reglera mens men också skydda sig mot graviditet. Att, 2017, tycka att P-piller är ”onaturligt” för kvinnor, tycker jag är konstigt, för det betyder att det blir ett barn var 18 månad eller tätare…är det ”naturligt”?

Själv satte jag in en spiral efter min sista graviditet för att slippa mina rikliga menstruationer och det var det bästa jag gjort!
Boken får en 4:a // Maria E

DN 2017-07-08 Mensskydd, Målet är att kvinnan inte ska behöva välja- Evelyn Schreiber

http://www.dn.se/arkiv/ledare/malet-ar-att-kvinnan-inte-ska-behova-valja/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenskt-mensskydd-kan-revolutionera-vardagen-for-kvinnor-i-laginkomstlander/

De hemlösas stad av Annika Luther, Söderströms, 2011

Helsingfors 2035 och de stormar och monstervågor som svept in över sydkusten gör att staden delvis är under vatten. De överlevande evakuerades norröver, till Jyväskylä, och då var Lilja nyfödd. 15- åriga Lilja, vet inte mer än det, hon lever ett skyddat och övervakat liv fyllt av rutiner och regler. Lilja vet att faster Sassa bor kvar där, i Helsingfors, hon vägrade att flytta då evakueringen skedde. Trots föräldrarnas motvilja att försöka leta upp henne vill Lilja veta mer om Helsingfors och livet där. Ett gammalt foto gör henne uppmärksam på vem som egentligen är hennes mamma och hon rymmer söderut.

Väl framme i Halsingih blir hon nästan förskräck av hur mycket folk som lever där. Världens hav har stigit med 10 meter och många länder är helt under vatten. I stan har många som tvingats lämna sina gamla länder bildat nya kolonier och nya stadsdelar. Lilja får bo hos en Indisk familj som lever gott på att göra alja, en sorts olja på alger. Lokalbefolkningen (de som valde att stanna) är fulla och luktar piss. Nu skall hon hitta Sassa och får förklaringar.

En bok med en allvetande berättare är inte ofta man läser och det tog ett tag att komma in i boken. En dyster, men inte alltför otrolig framtid. I Jyväskylä får man intrycket av att allt är kontrollerat och instängt och att man verkligen är rädd om det man har. I Helsingfors är det mera klanbildningar och man försöker överleva på byteshandel av varor och tjänster. Boken var bitvis seg och hade kunnat kortas med 50 sidor men vissa händelser är tänkvärda så som miljögifter som inte borde ätas men som nu det odlas musslor på. Fiskar flyttar in i husen råttorna hittar nya ställen att bo på då nästan allt är under vatten. Varför Sassa stannade är lätt att förstå då man ser helheten men varför alla ”lokals” spritar är svårare att förstå.

2:a för att telefon/mail snacket är för segt.

// Maria E

Stanna hos mig, älskade av Hilma Winterdahl, Svenska Journalens förlag, 1963

Mycket har jag läst genom tiderna, men aldrig något så här religiöst, nästan bibliskt. Inte med ett ord beskrivs boken som frälsningslitteratur, men det är den. Kort om handlingen: Vasti och Olaus växer upp tillsammans och så småningom förlovar de sig. Olaus som är greve åker och utbildar sig, träffar en kvinna med samma intellekt och försummar Vasti, som sticker och tycker Olaus kan dra till sin nya kvinna. Olaus blir olycklig, för han menade ju inget, och drar utomlands sedan mamman dött. Vasti som är sjuksköterska möter åter honom på hans dödsbädd, kärleken finns kvar, och de gifter sig innan han dör. Hon får ärva hela godset. Vastis brorsdotter är förlamad och livet tycks orättvist men en ny läkare på sjukhuset ser henne och känner sorg. Då hör flickan en röst som säger ”spring och trösta honom” och så kunde hon gå. Alla blir frälsta, alla ber till Gud, alla har en förtröstan till Gud och Gud nämns ibland upp till sex gånger på samma sida.

Om man bara tror på Gud och ber kommer han lösa alla bekymmer och svara på bönen på sitt sätt och alla som dör har ett gudomligt sken av lycka kring sig. På baksidan av boken står det: ” Ni kommer att läsa den med gripenhet, med intresse, med spänning som ibland stegras till dramatik” Ingenstans står det att jag skall bli religiöst hjärntvättad, inte bra…

1:a Dålig bok med alldeles för mycket Gud. // Maria E

Röd Dimma av Patricia Cornwell, Norstedts, 2014

Detta är kanske den 20:e boken om rättsläkaren Kay Scarpetta. Jag har med stor behållning läst de 15 första men denna var alldeles för komplicerad och intrigiserad. En av Kays tidigare chefer hittas mördad och då hon försöker reda ut varför hamnar hon på ett kvinnofängelse i Georgia för att förhöra en dömd kvinna om hennes dotter, men alla är skumma på fängelset. Kay gå liksom i cirklar och ibland finner hon sig själv misstänkt för mordet. Marino och brorsdottern Lucy är med och allt länkas ihop med ett bestialiskt mord på en familj, det verkar hänga ihop, men hur och vad är det som inte syns?

Jag gillar dessa böcker och på det sätt de är skrivna och jag gillar Kay Scarpetta. MEN denna gång blev det så komplext och om man måste titta tillbaka för att läsa om det man redan läst för att förstå vad som menas, då är det tungt. Det tog mig över två veckor att läsa denna bok för jag hittade aldrig rytmen.

2:a // Maria E

Wendigons förbannelse av Rick Yancey, Modernista, 2016

Andra boken om Monstrumologen Pellinore Warthrop och hans hjälpande hand Will Henry. Författaren har redigerat band 4 och 5 av Will Henrys anteckningsböcker. En före detta förälskelse till Warthrop kommer en kväll och ber om hjälp. Hennes man har försvunnit i jakten på att hitta Wendigon i västra Kanada. Will Henry har aldrig sett en så perfekt kvinna (han saknar ord för det vackra, då han bara sett monster) och blir nyfiken på henne. Hastigt bestämmer de sig för att resa och hämta hem mannen, John Chanler. Det blir en strapatsrik resa med många umbäranden och nära-döden-upplevelser. Varför göra detta? Jo, John har en gång räddat Pellinore från att drunkna (eller ta sitt liv, ingen säger säkert) så han känner att han vill återgälda detta. John hittas i ett förfärligt skick och trots alla varningar så tas han med hem. Men hittade han Wendingon och har han drabbats av outiko? Svammel, tycker Pellinore, han är sjuk och skall in på sjukhus. Väl där utbryter panik då John dödar folk och rymmer. Monstrumologerna samlas.

Will Henry stöter på en av monstrumologernas dotter som är två år äldre än han själv och upplever det både skrämmande och spännande att prata med en flicka. Han låter sig luras ner i en källare och attackeras av ett otäckt djur som nästan dödar honom. En av effekterna av bettet är att livet förlängs…Lilly kommer han nog att träffa senare, det verkar upplagt för detta.

”Jag är skeptisk”, är något Warthrop skulle kunna ha sagt på den tiden, för inte tror han på onda andar, spöken, monster mm. Det finn självklart en förklaring till det som sker. Sjukdom orsakad av något man ätit eller blivit biten av och det går att bota. Tyvärr når Warthrop inte alltid sitt mål att undersöka och bota ”monstret” innan andra mer vidskepliga personer dödat ”spöket”. Precis som i första boken så tar det lite tid att hitta rytmen, och det är bra, då läser man inte för fort och texten sjunker bättre in. Will Henry är en fantastisk 12-13 åring, vilka iakttagelser han gör, både vad gäller professorns kärleksliv och sin egen krock med Lilly. Jag gillar dessa böcker. En annan bra bok om monster är Cirkoli av Patrik Stigsson

3:a // Maria E

Persepolis av Marjane Satrapi, Galago, 2015

Jag trodde att USA var dubbelmoralens högsäte, tills jag läst Satrapis bok Persepolis och ser nu att det är nog Iran som toppar listan över dubbelmoral. Marjane Satrapis är 10 år, lever i Teheran när den islamistiska revolutionen, 1980, kräver att de måste bära slöja i skolan och inte längre får gå i blandade klasser, det förstår hon inte… Hennes berättelse innehåller både allvar och humor. Här skildras människor i all sin mänsklighet, men också i sin grymhet. V får följa henne i Europa dit föräldrarna skickar henne då hon är 14 år, och det händer mycket med en ung flicka mellan 14 och 18 år. Sedan flyttar hon tillbaka till Iran för att slutligen flytta till Frankrike, där hon fortfarande bor.

Jag gillade denna tecknade bok jättemycket som trots sina enkla bilder tydliggör allt väldigt väl. Männens syn på kvinnor, kvinnorna bakom slöjorna och mycket mer som jag trodde inte alls fanns i Iran, typ spritfester.

Tillsammans med denna bok har jag läst:

Ondskans axelmakter av Caroline Salzinger, DN Bokförlag, 2007

Underrubriken är: Vardag och vansinne i världens mest stängda länder…och här berättar Salzinger om de gånger hon varit i Nordkorea, Iran, Irak, Syrien, Libyen och Kuba. Nordkoreadelen är helt i linje med Flykten från läger 14 och jag tänker: Hur kan detta få fortsätta? Det är ju som en teater där folket är statister i ledarens regi. Hennes övervakare måste alltid vara två, för att kunna övervaka varandra.

Irandelen är helt i linje med Satrapis bok och inte mindre skrämmande för det. Besöket i Irak är inte mycket bättre, spioner som spionerar på anställda vid olika arbetsplatser och sedan blir spionerade på själv, ingen kunde man lita på. Efter störtningen av Saddam Hussein har en del blivit bättre annat bara ombytta roller. En Rektor vid en skola berättar om en av Saddams spioner som faktiskt jobbar kvar och säger: Behandlar vi henne väl kommer hon lida mycket mer för vad hon gjorde mot oss under Saddam Husseins tid. Salzinger är utrikeskorrespondent och har med ett personligt och humoristiskt vittnesmål berättat om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad yrkesgrupp, i världens mest slutna och farliga länder, ofta bor ”korrarna” på samma hotell och kan hjälpa varandra.

Tuff kvinna! Jag skulle aldrig tänka mig att åka till dessa länder och det är bra att hon skriver så öppet och det som förvånar mig mest är att makthavarna ids hålla på, då det i de flesta länder pågår en massa ”västerländsk liv” bakom kulisserna, Nordkorea undantaget tror jag, bland folket i allmänhet. Men det är väl pengar och makt som driver dem kan jag tänka, för ledarna svälter inte eller lever på gatan.

Bägge böckerna får 4:or // Maria E

Heroine av Mons Kallentoft &Markus Lutteman, Bookmark, 2017

Fjärde boken i Herkulesserien som handlar om Zack Herry, en polis med lite för tunn censurdel. Boken utspelar sig från söndagen den 18 september kl 20:13 till tisdagen den 20 september kl 00:32 och det går i ett rasande tempo, kapitlen är korta och även läsandet går i ett rasande tempo. (Här antar jag att detta inte är en litterär bok utan en kommersiell bok, skriven för att säljas till många och förhoppningsvis också läsas av många). Mera är död och Zack och Hebe dras mer och mer till varandra, kollegan Deniz har precis kommit tillbaka efter skadan som hon ådrog sig i förra boken.

På nätet sprids en film där man ser en svårt misshandlad och blödande kvinna, det visar sig vara en kvinna Zack känner sedan tidigare, och nu skall hon räddas. Heroine, kallas hon för det heroiska arbete hon bedriver för människorna i en av de värsta stadsdelarna. Bostadsområdet där hon finns i är mera känt som ”Helvetet på jorden” och det är krigsliknande situationer som råder där. Man mördar, våldtar, spränger polisbilar med pansarskott, flera olika gäng gör anspråk på olika lokaler och drogförsäljning och alla skyller på alla. 12-åringar bär vapen och vaktar infarter åt olika gäng för en mobil eller en krokodil (fulheroin). Zack möter Meras mördare…och varför kommer Olympias namn upp allt oftare? Vem är mamma till Zack? Det som vi läsare har förstått länge, får Zack veta på sista sidan i denna bok.

”Ensamma polis-grejen” finns fortfarande, då Zack inte väntar in kollegan Deniz eller ser till att telefonen är laddad. Lite för mycket blod och våld och om bara hälften av vad Kallentoft berättar är i paritet med sanningen, är det förjävligt. Visst har jag sett bilder från olika stadsdelar där bilar brinner och barn(unga tonåringar) kastar stenar och där ambulans inte åker in utan polisskydd. Men att man placerar ut bomber och hänger upp avrättade personer på staket, är något jag hoppas inte inträffat. Att Zack har problem vet vi läsare, men denna gång är det inte droger utan hur mycket hat han har i sig och att han nästa slår ihjäl en 12-åring som av olika anledningar spelar med i vuxenspelet trots sina unga år.

3:a, men lite svag // Maria E

Vitormen av Åsa Larsson & Ingela Korsell med bilder av Henrik Jonsson, Bonnier Carlsen, 2017

Åttonde delen i serien PAX och inget har blivit sämre. Spänning hela tiden! Denna gång är de på självaste julaftonen allt händer och det i ett rasande tempo. Iris är tillfångatagen av Maggan Migrän och inspärrad på skolsystermottagningen. Alrik och Viggo och hela familjen Nygren är i pulkabacken och har roligt. Lycke-Marie hatar julafton, men ger sken av att vara lycklig och nu är hon också i pulkabacken med Mini, en flicka hon ofta sitter barnvakt åt. Lycke-Maries kompisar är också där och de gör klart för henne att hon inte är välkommen på festen, då hon aldrig bjuder tillbaka, men det kan hon inte, det går inte. Inte ens mormor kommer denna jul. Plötsligt försvinner Mini, hon liksom sugs ner i jorden. Viggo och Alrik hör Lycke-Maries skrik och strax är de indragna i ännu en otäck historia. Vitormen har tagit Mini. Hur skall hon räddas? Hur skall Iris räddas? Mitt under julklappsutdelningen får pojkarna ett SMS, kanske från mamma, tänker de, men det är från Lycke-Marie. Mini är tillbaka från Vitormen och hade en massa andra saker att berätta…De måste dra!

Stora skillnaden i denna bok är att monstret är snällt denna gång, Jonssons illustrationer, till trots. Återigen tycker jag att mellanspelen, som är korta, är precis lika bra som själva storyn. Julafton och familjetid, för de allra flesta, men inte för Iris, Alrik, Viggo och Lycke-Marie. Tankarna på mamma, finns alltid där hos pojkarna men för Lycke-Marie är det inge bra att ha en mamma som hon har. Här är det liknande i böckerna om Billie. Bra bok att läsa högt ut och många saker att diskutera kring.

4:a // Maria E

Billie- avgång 9:42 till nya livet

Billie- Du är bäst

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, Norstedts, 2007

Augustpristagare 2007. Tänkte jag skulle ge mig på en litterär bok. Har boken belönats med Augustpris, så borde den väl vara litterär?

Fyra äldre män ligger på samma sjukhussal i väntan på döden. Ganska snart är de tre kvar och funderingar kring samtalen de för är många. Berättaren själv, Hasse, är skådespelare, Börje är en storspelare som spelat bort hela familjen och så är det Harry, uteliggaren som valt att inte vara med. Vad pratar man om? Framtiden finns ju inte för någon av dem, dåtiden är alldeles för olik men sköterskorna är bra, Birgit och Angela. Hasse läser mycket om döden för att förstå vad som komma skall den stundande natten. Besöken uteblir och de som kommer skapar ofta olust, både hos dem själva och medpatienterna. Ta saken i egna händer? Nä, och ju sjukare Hasse blir desto mindre vill han dö och många gånger står läkaren förvånad.

Aldrig har jag läst en sådan bok, 158 sidor litterär text om döden. Jag har läst mängder av vanliga texter, typ deckare men också Nobelpristagare (troligtvis litterära). Boken var inte lätt att läsa men till slut så infinner sig rytmen och sidorna avverkas med njutning. Jag gillade denna bok och Hasse, som inte alltid vet om han drömmer eller är vaken med anledning av morfinet som skall lindra hans smärta.

4:a // Maria E

Som parentes kan nämnas Daniel Sjölins artikel (2017-06-16) om litterära texter jämfört med vanliga texter. Jag har lite svårt för denna uppdelning då det ena inte utesluter det andra. Blir litteraturen för litterär kanske man inte når ut med budskapet alls, för få läser. Blir det för kommersiellt och vanligt blir språket lidande.

Precis som med alltför nyttig mat. Blir maten för nyttig med fullkorn och fibrer blir den träig och torr och man äter inget. Är maten alltid söt och onyttig kommer man att tappa aptiten efter ett tag. Blandning är det bästa.

Läs mer på:  http://www.dn.se/kultur-noje/daniel-sjolin-skicka-kultureliten-till-terapeuten/