Stanna hos mig, älskade av Hilma Winterdahl, Svenska Journalens förlag, 1963
Mycket har jag läst genom tiderna, men aldrig något så här religiöst, nästan bibliskt. Inte med ett ord beskrivs boken som frälsningslitteratur, men det är den. Kort om handlingen: Vasti och Olaus växer upp tillsammans och så småningom förlovar de sig. Olaus som är greve åker och utbildar sig, träffar en kvinna med samma intellekt och försummar Vasti, som sticker och tycker Olaus kan dra till sin nya kvinna. Olaus blir olycklig, för han menade ju inget, och drar utomlands sedan mamman dött. Vasti som är sjuksköterska möter åter honom på hans dödsbädd, kärleken finns kvar, och de gifter sig innan han dör. Hon får ärva hela godset. Vastis brorsdotter är förlamad och livet tycks orättvist men en ny läkare på sjukhuset ser henne och känner sorg. Då hör flickan en röst som säger ”spring och trösta honom” och så kunde hon gå. Alla blir frälsta, alla ber till Gud, alla har en förtröstan till Gud och Gud nämns ibland upp till sex gånger på samma sida.
Om man bara tror på Gud och ber kommer han lösa alla bekymmer och svara på bönen på sitt sätt och alla som dör har ett gudomligt sken av lycka kring sig. På baksidan av boken står det: ” Ni kommer att läsa den med gripenhet, med intresse, med spänning som ibland stegras till dramatik” Ingenstans står det att jag skall bli religiöst hjärntvättad, inte bra…
1:a Dålig bok med alldeles för mycket Gud. // Maria E
Hobbybibliotekarien 