Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, Norstedts, 2007
Augustpristagare 2007. Tänkte jag skulle ge mig på en litterär bok. Har boken belönats med Augustpris, så borde den väl vara litterär?
Fyra äldre män ligger på samma sjukhussal i väntan på döden. Ganska snart är de tre kvar och funderingar kring samtalen de för är många. Berättaren själv, Hasse, är skådespelare, Börje är en storspelare som spelat bort hela familjen och så är det Harry, uteliggaren som valt att inte vara med. Vad pratar man om? Framtiden finns ju inte för någon av dem, dåtiden är alldeles för olik men sköterskorna är bra, Birgit och Angela. Hasse läser mycket om döden för att förstå vad som komma skall den stundande natten. Besöken uteblir och de som kommer skapar ofta olust, både hos dem själva och medpatienterna. Ta saken i egna händer? Nä, och ju sjukare Hasse blir desto mindre vill han dö och många gånger står läkaren förvånad.
Aldrig har jag läst en sådan bok, 158 sidor litterär text om döden. Jag har läst mängder av vanliga texter, typ deckare men också Nobelpristagare (troligtvis litterära). Boken var inte lätt att läsa men till slut så infinner sig rytmen och sidorna avverkas med njutning. Jag gillade denna bok och Hasse, som inte alltid vet om han drömmer eller är vaken med anledning av morfinet som skall lindra hans smärta.
4:a // Maria E
Som parentes kan nämnas Daniel Sjölins artikel (2017-06-16) om litterära texter jämfört med vanliga texter. Jag har lite svårt för denna uppdelning då det ena inte utesluter det andra. Blir litteraturen för litterär kanske man inte når ut med budskapet alls, för få läser. Blir det för kommersiellt och vanligt blir språket lidande.
Precis som med alltför nyttig mat. Blir maten för nyttig med fullkorn och fibrer blir den träig och torr och man äter inget. Är maten alltid söt och onyttig kommer man att tappa aptiten efter ett tag. Blandning är det bästa.
Läs mer på: http://www.dn.se/kultur-noje/daniel-sjolin-skicka-kultureliten-till-terapeuten/
Hobbybibliotekarien 