Hobbybibliotekarien

Boktjuven av Markus Zusak, B Wahlströms förlag 2008.

”När döden berättar en historia måste du lyssna” så står det på framsidan av boken och det lockade mig lite.

Historien utspelar sig i Tyskland under ww2 och döden är ständigt närvarande. När boken börjar är Huvudpersonen, Liesel, bara nio år och blir fosterhems placerad för att överleva. Föräldrarna har förts till koncentrationsläger och lillebror är död. På väg från lillebrors begravning stjäl hon sin första bok, eller hittar och behåller, kanske är mer rätt. I sin nya familj, sin nya skola och i sitt nya kvarter är allt inte så lätt. Men hennes ”pappa”, Hans Hubermann, hjälper henne med oändligt tålamod och kärlek vilket hennes ”mamma”,Rosa, också gjorde på sitt sätt. Liesel lär sig läsa och skriva i källaren och bakom mörka gardiner. Bokbålen brinner men en bok undkommer… Varken Hans eller Rosa Hubermann är sanna Nazister och de hjälper också en god väns son Max undan förföljelse en tid, med alla risker och tystnad det innebär.  Liesels bäste vän Rudy, några hus längre upp på gatan är hennes följeslagare genom boken på gott och ont, men hon hann aldrig säga hur mycket hon älskade honom innan det var för sent…

Orden, Liesel älskar och hatar dem, när hon väl lärt känna dem. Människor dör på grund av ord, människor överlever tack vare ord och det var just de ännu oskrivna orden som gjorde att Liesel överlevde då hennes gata utplånades i ett bombanfall som inte föregåtts av sirener. Men böcker är dyra och svåra att få tag på om man inte vet var de finns, och det vet boktjuven.

Naturligtvis slutar det inte lyckligt, eller det kanske det gör vid närmare eftertanke, jag fick ju ta del av historien men att man hittar boken bland barn/ungdomsböcker gör mig lite förvånad. Visst är det ett barn i huvudrollen men that´s it. Boken är för alla och lite likt Anne Franks dagbok gömmer den små pärlor, tankar aldrig sagda, känslor aldrig uttalade men också vanmakten av att inget kunna göra utan bara stå och se på.

Hela boken utspelar sig som film inom mig medan jag läser och allt är svart/vitt. Inga färger tränger igenom bokens pärmar och fast borgmästarinnans gula klänning beskrivs i detalj ser jag den ändå bara i svart/vitt.

Jag ger boken en stark 4:a

 Leo Trotz och Tidsbrunnen  av Klas Göran Bergendahl, B Wahlströms förlag

Nu har jag läst en ”gammal” bok från 1990-talet 🙂 

Stereotyperna finns där:  Leo är en typisk kille i 12 års åldern, okoncentrerad och ointresserad i skolan och magistern är löjlig och överdriven.

Form och stil men framförallt språket är, kan jag tycka, lite väl riktat till killar. Ex: ” Han la en kabel. Han la två.”…” Han var färdig, han torkade sig och skulle just spola ned de två bruna kablarna som var resultatet av sittningen och som simmade dystra och osmakliga i toalettskålens vatten.”

Ett annat ex: ” Vackert Luther, det där är schyssta puckar!” och ett sista ex: ” Så det blev knalltransport till sjukan i pling-plongtaxi”

Jag har aldrig läst en ungdomsbok med det språkbruket förut och  över lag retar det mig. Men målgruppen är ju killar som var 12 år 1990.

Tidsresan till 31 oktober 1517 upplever jag lite tunn och jag känner inte riktigt att boken andas 1500-tals atmosfär, trovärdigheten hinner aldrig byggas upp. Men Leo får en inblick på stund och ställe av vad magistern skulle förmedla i skolan och det har han nytta av då han kommer tillbaka. Att man sedan nästan 500 år senare hittar hans kläder och en fem-krona i en utgrävning gör att den känns lite löjlig…men, igen, den riktar sig till 12 åringar på 90-talet .

 Svag 2:a, jag slutade inte läsa i alla fall / Maria E

Slumpen är ingen tillfällighet av Jan Cederquist, Bokförlaget Langenskiöld, 2006

Det här skulle kunna vara en av berättelserna, fast det är det inte:

Det var januari och svinkallt. Jag var kaninvakt då våra vänner var på semester, kaninen är en s.k. ute-kanin som är ute dygnet runt. Från att ha varit minus 15 grader blir det plötsligt töväder och all snö rasar från taket under kvällen/ natten.

På morgonen, strax före sju, när skall jag gå och hejja på kaninen och ge den lite mat så sitter den i en liten grop och tittar på mig. Jag inser då att kaninen har fått all snö från taket in i buren, ser också att det sitter en lapp inklämd i dörren med följande text, ungefär: ”Hej, jag hittade kaninen på stora vägen och märkte att det inte var en hare så jag fångade den och gissade att den kom härifrån. Troligtvis har den rymt då snön kom ner från taket. Hälsningar Kristoffer H.”

Efter en halvtimmes skottande hade så kaninen några kvadratmeter att hoppa runt på och ny halm i buren. Räddningen för kaninen var den ”grotta” som fanns under själva buren.

Hur kunde Kristoffer fånga kaninen? Vem var denne Kristoffer?

Det visade sig vid lite eftersök att det var en 18-årig kille några hus bort som väntat på bussen, kvällen innan, då han såg kaninen. Han har själv haft kanin i 10 år så han visste hur man fångar kaniner så han tyckte inte att det var någon konst alls.

Jag tycker att han är en hjälte. Vem som helst annars, typ jag, hade förmodligen jagat kaninen till skogs eller en räv hade kunnat ta den eller någon hade kunnat kasta en snöboll på den och så hade den varit puts väck.

Slump? – Familjen bortrest, tö och snöras från taket, kaninen som räddar sig och sedan rymmer samtidigt som en kille som haft kanin länge, får syn på denna kanin, identifierar den som tam, fångar den och gräver ner den i sin hage. Helt otroligt att detta har skett samtidigt av en slump? Skulle inte tro det.

Slumpen är ingen tillfällighet, för detta är beviset och den semestrande familjen hade en kanin att komma hem till.

Boken är fylld av liknande berättelser och ger hjärnan lite att arbeta med. Vad gör att vi väljer olika, gör olika val eller att vi väljer överhuvudtaget? Det går ju liksom inte att få ett val ogjort och börja på ruta ett. För det kunskaper vi tog till oss gör att vi inte väljer lika eller väljer lika igen. Tänkvärd och rolig bok med många korta kapitel.

4:a / Maria

Under Ytan av Cecilia Lidbeck, 2004, Rabén & Sjögren

En varannat kapitel kärleksbok (typ) som trots att den har några år på nacken alltid är aktuell.

Henke lever tillsammans med sin alkoholiserade mamma och sin lillebror vilka han älskar högt. Pappan har lämnat dem och och för att hålla hoppet uppe hos sin bror skriver han brev till dem från pappan med glada budskap.

Henke träffar Suss som kommer från den till synes perfekta familjen. Både Suss och Henke bär på svåra hemligheter. Utifrån sett är de båda verkligen olika, Henhe är tuff och skränig, Suss är ganska vanlig och städad, ingen är utanför egentligen fast båda är ensamma på sitt sätt, i sina liv.

Lidbeck beskriver Henkes våndor mycket bra, liksom hur Suss står i skuggan av sin perfekta döda syster som hon inte kan konkurrera med. Suss och Henke som gått i samma klass i flera år upptäcker plötsligt varandra på en fest där Suss slitit ner en kanonfull Henke från balkongräcket. Väl nere på det kalla betonggolvet kysser han henne och hon ser hur fantastiskt blå hans ögon är. Hon sliter sig loss och springer därifrån men hon kan inte sluta tänka på honom.

Kan man ångra något man sagt? En dag kommer de samtidigt försent till skolan och det skall vara prov i matte…

En 3:a bara för att det inte snackas så mycket i boken och för att allt inte är hopplöst. / Maria

Vickis vintage butik, Iasbel Wolff, Bonnierförlagen 2010

Så har jag då läst en vanlig roman…köpte ett”hemligt” paket ur en bokklubb och denna bok kom. I orginal heter den A Vintage Affair och det är lite mer rätt titel än den svenska översättningen ger sken av. Detta är en bok som förvånar mig till det positiva och trots det lama omslaget och den dåliga översättningen av titeln är det en trevlig bok att läsa. Persongalleriet hade kunnat vara lite djupare i karaktärerna men ändå känns de äkta. Bäst gillar jag Dan, livsglad och bekymmersfri. Vicki själv har dåligt samvete för att hon blev i hop med sin bästa väns kille, fast det inte var så och att bästisen sedan gick och dog gjorde inte saken bättre. Mrs Bell skall flytta och vill att Vicki skall ta hand om hennes kläder och sälja dem. Vänskap uppstår och mrs Bell berättar en aldrig tidigare berättad historia från WW2. Vicki hittar kärleken igen, tror hon, men vet inte riktigt hur mannen vill ha det då 16 åriga dottern gör livet till ett helvete för honom. De många sammanhängande berättelserna blir till slut ett slut och känns lite tamt. Fast man anar vartåt det lutar.

Vintage= märkesloppis. Dvs gamla orginalkläder/väskor/skor i ett begagnat men bra skick.

Trevlig bok som omväxling, klar 3:a / Maria

Minnen av Torgny Lindgren, Norsteds, 2010

Aldrig trodde jag att jag skulle få säga något negativt om Torgny Lindgren, min favvo författare, men dessa minnen skulle han hållit för sig själv. När jag läst tidigare böcker av Lindgren, och jag har läst många, har jag alltid liksom hört hans röst inom mig. Jag har sett de landskap han målar och de människor han beskriver som för min inre syn men allt detta saknas i Minnen. Jag blir mest trött och tänker när skall detta sluta, varför berättar han detta om det inte ens är ett minne? Något krystad känns hela boken, liksom utskiten på tvång. Hoppas att Lindgren återkommer som hembygdsskildrare och berättare och att han lägger dessa minnen bakom sig, långt bakom sig.

1:a/ Maria E

Namnet på boken är HEMLIGT av Pseudonymous Bosch, Rabén & Sjögren, 2008.

En något udda bok som fångade mitt intresse. Vaddå hemligt? Den måste ju läsas…Cassandra, 11år, en mycket praktisk tjej som alltid är redo för ett äventyr eller katastrof. Ryggsäcken är hennes livlina och fylld med allt som kan vara bra att ha. De flesta tycker nog att hon är lite udda men då man får möta Max-Ernst framstår Cass som nästan normal. Max Ernst, också 11 år, går i samma skola och det är där de träffas första gången. Vänskap uppstår inte först men efter ett tag inser bägge att de kompletterar varandra och när Cassandras ”låtsas” morfar Larry får en ”Doft av Symfonier” efter en död trollkarl börjar det hända saker. Barn med ovanliga talanger/gåvor blir kidnappade och det tar ganska lång tid innan man får klart för sig varför då ingen av barnen har liknande talanger.

Boken är lättläst och spännande och Max-Ernst mamma och pappa får man gåshud av. Att han trots dem blivit något så när ”normal” är ju konstigt. Boken  är fylld med tips och idéer på olika saker man kan göra i de situationer barnen hamnar i. Hela boken är något annorlunda men ändå lockades jag hela tiden att fortsätta läsa.

Svag 4/ Maria

Mats Wänblad, Rättvisans riddare, Tysons Tänkeböcker del 1,                                2007, Tiden förlag

Tyson är 11 år och ganska ny i klassen. Hans mamma fick sparken från sitt jobb efter att sagt ”sitt hjärtas röst” till chefen, då flyttade de till samma hus där mormor och morfar bor.

Tyson saknar sin pappa som han aldrig träffat men han vet, eller tror sig veta, att han är en boxare från USA. I klassen finns jobbiga Mona som vet allt, störiga Simon som aldrig kan vara tyst, tysta Meilo som är kär i Siri och många fler. Vad gör man med alla orättvisor som man se? Hur skaffar man sig nya vänner? Hur pratar man med tjejer som vet allt?

Tyson skriver i sin tänkebok och dialogen med sig själv känns naturlig och lillgammal (precis som om han vuxit upp själv med mamma och morföräldrar, vilket han har.) Hur skapar man svartsjuka? Tyson får underbara råd av sin morfar, men det går inte alls som planerat, fast bra ändå, kanske.

Röda tråden utanför klassen är Tysons letande efter pappan och mammans oförståelse för detta. ”Tids nog skall jag berätta” säger hon ständigt. Att Tyson själv är brun med krulligt svart hår gör ju att några boxare kan väljas bort.

En jätterolig bok med korta och bra kapitel. Lättläst för ca 10-14 år

Jag tror att den lockat fler läsare om omslaget varit annorlunda.

4:a får den av mig / Maria

Abrahams, Peter  I Mörka skogen, 2008, Bonnier Carlsen

Tredje boken om Echo Falls, de båda tidigare heter Spela död och Bakom Ridån

Ingrid, som är döpt efter Ingrid Bergman, älskar teater och är med i en teateruppsättning som skall spela ”Hans och Greta”. Utöver detta älskar hon Sherlock Holmes, deckaren.

Ingrid bor tillsammans med storebror Ty, hunden Nigel, mamma och pappa. Farfar bor en bit därifrån.

En snöig dag kommer vännen Joey med en present till Ingrid. Ett par röda snöskor och de bestämmer sig för att gå den gamla indianstigen som går över farfars mark. Väl inne på på stigen ser de något som ligger i snön och Ingrid tror att det är farfar som fallit, han är ju ändå 79 år. Det visar sig vara miljöinspektör Harry Thatcher som varit försvunnen sedan några dagar. Han visar sig blivit skjuten av ett prickskyttegevär som användes under WW2 och som Ingrids farfar aldrig riktigt kunnat redogöra för, fanns det kvar eller var det borta? Nu börjar Ingrid samla data och ställer frågor här och där och så småningom ser hon ett mönster och motivet är inte miljöbrott utan är helt klart något som hänt i stilla havet under WW2.

Samtidigt strular pappan med grannfrun, Joey får inte prata med Ingrid för hans pappa är polischef, och då det kan bli fel. Nigel försvinner och en slemmig typ i en mörk bil åker runt på gatorna och tar bilder.

Ingrid är som vilken 13 åring som helst och jag kan känna igen replikerna: ”Varför kan inte Ty göra det?” då hon får en uppgift hemma. Samlandet av fakta och de små iakttagelserna gör detta till en ganska trovärdig bok. Spännande.

Bra deckare för 10-15 åringar,  Klar 3:a  / Maria E

Lappskatteland av Annica Wennström, W&W,2006   – klicka på släktträdet-

Man behöver inte vara same för att tycka att boken är bra. Man kan säga att den lite liknar Svinalängorna där Lena själv förträngt sin barndom för att överleva så har berättajaget i Lappskatteland fått sin historia förträngd. Nu letar hon med ljus och lykta över halva Lappland för att få klarhet i varför alla andra är så tysta. Wennström väver varmt och säkert år 1861 ihop med 1909 och 1953 och slutligen 2002 där berättarjaget finns. Wennström målar upp en vacker men skamfull berättelse om kärlek och svek och hur skammen finns kvar som en seg kola över hennes historia.

Ristin, Njenna, Ristin, Nils, Karin, Berättaren i rakt nedåt stigande led. Men mest handlar boken om Njenna, hennes dotter Ristin och barnbarnet Karin, varför heter Karin Karin och inte Ingrid? Att det inte är/var lätt att vara annorlunda vet vi nog alla men de blå ögonen som följt neråt i leden har alltid burit en tyngd av skam fast ingen uttalat det.

Att känna sin historia gör att man känner sig hel.

Boken var lättläst och en klar 4 på lapplandshimlen. / Maria E