Lappskatteland av Annica Wennström, W&W,2006 – klicka på släktträdet-
Man behöver inte vara same för att tycka att boken är bra. Man kan säga att den lite liknar Svinalängorna där Lena själv förträngt sin barndom för att överleva så har berättajaget i Lappskatteland fått sin historia förträngd. Nu letar hon med ljus och lykta över halva Lappland för att få klarhet i varför alla andra är så tysta. Wennström väver varmt och säkert år 1861 ihop med 1909 och 1953 och slutligen 2002 där berättarjaget finns. Wennström målar upp en vacker men skamfull berättelse om kärlek och svek och hur skammen finns kvar som en seg kola över hennes historia.
Ristin, Njenna, Ristin, Nils, Karin, Berättaren i rakt nedåt stigande led. Men mest handlar boken om Njenna, hennes dotter Ristin och barnbarnet Karin, varför heter Karin Karin och inte Ingrid? Att det inte är/var lätt att vara annorlunda vet vi nog alla men de blå ögonen som följt neråt i leden har alltid burit en tyngd av skam fast ingen uttalat det.
Att känna sin historia gör att man känner sig hel.
Boken var lättläst och en klar 4 på lapplandshimlen. / Maria E
Hobbybibliotekarien 