Vi kommer ändå bara att bli becknare av Rihab Garci, Bonnier Carlsen, 2024
På tema ”Skomakare- bliv vid din läst” träffar vi några niondeklassare i en förortsskola. De står inför gymnasievalet, betyg, framtid, vänskap, kärlek, broderskap, gäng och funderingarna slutar ofta i: vad spelar det för roll, för såna som oss.
Det är trion Sebbe, Samir, Selma och deras mentor Leila som är i fokus. Trion har lovar varandra att alltid vara vänner sedan de var små, men nu då de är ”stora” kommer andra känslor emellan som rubbar cirklarna. En bror har stora skulder som måste återgäldas och en skolbal skall genomföras, ett inbrott kommer att ske och en hiss som stannat kommer att orsaka skador på tredje part. Leila jobbar hårt för sina elever och får också stort förtroende tillbaka, men vad betyder det?
Jo, jag vet att jag inte är målgrupp men detta var inte nått för mig. Jag gillade inte Kulla-Gulla då jag var ung/liten bara för att det var så mycket talspråk i texten. Likadant i denna bok, för mycket talspråk och vad jag antar är förortssnack.
Bre, rush, walla, gäri, kefft, knas, cok, guzz, chorba, becknare, kutt, aina mm. Jo, jag förstår vad de betyder i sammanhanget men jag förstår inte varför de måste stå i texten. Tror inte Garci att vi inte förstår hur snacket går om det inte skrivs ut? Jag förstår att vi pratar olika i hela landet men skrivet blir dialekter väldigt konstigt, precis som om vi inte förstod att Kulla-Gulla pratade ”bonnska” om det inte var skrivet som om hon var dum i huvudet, när hon pratar.
Storyn som sådan hade gjort sig bättre utan all taltext. Det kanske är så att om man skall bryta ett mönster måste man ändra på nått. Detta var inte nytt utan kändes förminskande av ungdomarna som har många goda tankar och en inte alltid så bra syn på framtiden.
Knapp 2:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 