Elva dagar i Berlin av Håkan Nesser, Albert Bonnier Förlag, 2015
Detta var sannerligen en annorlunda läsning och en mycket positiv sådan. Skulle närmast likna denna med något av Torgny Lindgren. Arne Murberg, uppväxt i K-, är inget nobelprisämne men inte är han dum heller. Kanske har man bara tagit för givet att han har det lite svårare, än andra, sedan olyckan då han var tolv år. Nu har emellertid pappan dött och Arne är ensam för första gången i sitt liv, mamman försvann ur Arnes liv då han var en baby. På sin dödsbädd ber pappan att Arne åker till Berlin och söker upp mamman och överlämnar en ask till henne. Farbror Lennart hjälper honom att komma i väg. Parallellt med detta möter vi Beate och professor Litvinas och förstår ganska fort att deras vägar kommer att korsas, men inte hur.
Å, vad jag våndades med Arne då han skulle iväg. Hur skulle han göra? Väl i Berlin blev han av med moblien och skorna blev stulna, vilse, på fyllan och svårt pissnödig blir han tagen av Polisen. Förmodligen våndades inte Arne alls, där han liksom, Forrest Gump, gick gata upp och gata ner i Berlin för att hitta sin mamma. Arne lever i nuet och grubblar inte så mycket, vilket professor Litvinas tycker är utmärkt; en tom hjärna passar perfekt för hypnos. Beate som levt livet med sin morfar och fått kämpa med sina svaga ben blir den som hjälper Arne denna påsk i Berlin och efter det blir inget sig likt. Ett fint flyt och ett bra språk gör att denna bok till en bok som alla kan gilla och kanske kan vi få se den som film.
Klar 4:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 