Att inte vilja se

Att inte vilja se av Jan Guillou, Piratförlaget, 2014
Guillou ger mig det jag betalt för, en bit av svensk historia. Inte kanske den enda sanna, men för den skull inte osann heller. Jag gillar Guillous språk, lagom högtravande, lite kritiskt granskande men det flyter lätt då jag läser om Lauritz och hans familj som denna bok kretsar mest runt. Efter broraset är han om möjligt ännu mer kontrollerande vid byggandet av den nya bron. Han bor inte med manskapet utan hur ett rum alldeles invid bygget hos den unga änkan Britta…och hur det slutar var ju inte så svårt att gissa, trots Lauritz gudstro och rikligt bedjande. Kriget pågår liksom i periferin för Lauritz, och hans dotter Johanne tycker nog att han strutsar sig en aning då han inte ser vad som pågår, inte ens i grannlandet Norge. Äldste sonen Harald gör SS-karriär och hamnar i specialstyrkan, vars arbetsuppgifter ”är de hårdaste man kan ålägga en tysk soldat” och placerad i Ukraina.
Många sorger kommer att drabba Lauritz Lauritzen i denna del av historien och störst är nog förlusten av frun som, trots sin insikt i sjukdomar, inte söker hjälp i tid utan dör i cancer efter att under lång tid varit intimt undvikande. Det var inte Britta och den tråden kommer kanske upp i nästa bok…
Tornedalsförfattarna Niemi, Kieri och Pohjanen inte är överens om tornedalshistorien, men bara därför behöver ju ingen tala osanning. Alla har rätt till sin sanning och Jan Guillou har rätt att skriva Lauritz sanning.
3:a får denna bit av 1900-talets Sverige // Maria E