Glupahungern

Glupahungern 001

Glupahungern av Andrea Lundgren, Natur & Kultur, 2014
Det står släktkrönika på baksidan och jag tänkte att det kan hon väl inte hinna med på knappa 230 sidor, släktkrönikor skall väl vara på minst 1000 sidor, eller? Jag beundrar Lundgren, för hon gör det och hon gör det bra. Kanske är det de osagda orden som fyller ut sidorna för det är inget som saknas. I stil med Torgny Lindgren, då han var som bäst på 80-talet, berättar Lundgren om Ingrid, hennes familj, grannen, som inte bor så nära. Det är Ingrid, som är tredje barnet av fyra, som är lite eljest. Hon får följa med sin pappa i skogen, ja, överallt och man förstår att hon förstår trots att inte mycket blir sagt. Pappan dör lite oförklarligt och Ingrid fortsätter att själv gå ut i skogen. Hemma planterar hon växter och särskilt vårdar hon det frö hon fick av grannen, Sup-Linus, samma dag som pappan dog. Storebror Edvin undrar vad hon gör i skogen och följer efter. Han blir rädd då han ser att Sup-Linus står och tittar på Ingrid. Och som brukligt ger han Ingrid skulden och slår nästan ihjäl henne för att hindra henne från att gå till skogs.
Ingrid växer upp, tar studenten, träffar en kille, öppnar växthus, får en flicka Baba, som också visar sig vara lite eljest. Baba flyttar så småningom till Stockholm för att studera filosofi och träffar där en kille, blir med barn och lämnar barn och man och drar.
Alla ”konflikt- uppbrott- vändpunkt-återkomst” finns där och Andrea Lundgren knyter ihop alla trådar på ett fantastiskt sätt. Vad är det vi letar efter, som drar i oss, finns inom som en hunger, som gör att vi inte kan leva i nuet? Ingrids storebror Adrian är den som hjälper dem att knyta ihop säcken. Sanndrömmare eller ej, så gör han ett gott jobb.
Jag läste förra boken I tunga vintrars mage och gillade den mycket. Precis som i Glupahungern beskrivs barnens iakttagelser och varande på ett underbart sätt. Är detta en fantasy eller en dröm eller både och. Och jag gillar bondskan som talas i boken, det är som att läsa fonetisk skrift och gör jag det högt förstår jag. Och tågstation…det säjer jag också, inte järnvägsstation.
4 eller 5? Jag kanske får läsa boken en gång till innan jag bestämmer mig. Men att hon skriver bättre än Alice Munro är solklart. Så ett Nobelpris i framtiden vore kul… Bodensare är hon också ( från Vittjärv)
// Maria E

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s