Djupgraven

Djupgraven av Camilla och Viveka Sten, Bonnier Carlsen, 2016

”Jag lärde mig för länge sedan att de inte ville höra vad jag hade att säga” Ett kallt konstaterande av Tuva som har slutat berätta för sina föräldrar om allt hon sett i skogen och vid vattnet. Det är höst, mitten av oktober, turisterna har lämnat skärgården och skolbåten går som vanligt mellan öarna och plockar upp de barn som faktiskt bor där. Idag är det orientering på gympan och Tuva är, som vanligt, själv och hon har slutat bry sig idet. Den nya killen, Rasmus, springer med Axel och nu rullar en otrolig tjocka in. Tuva upptäcker Rasmus, ensam, i skogen samtidigt som många ljusglimtar dansar framför honom och lockar in honom i skogen. Tuva blir rädd och rycker loss Rasmus ur förtrollningen. Men det är Axel som är borta…vad har hänt? Vattnet är oroligt och farlig, Tuva får varningar om att hålla sig från vattnet, båten välter och vilka är havsfolket? Och är skolsyster Maria, den hon utger sig att vara?

Detta är första delen i en rysartriologi och den lockar mig, i alla fall. Den tar upp utanförskap i skolmiljön, smutskastning, misstroende föräldrar som avfärdar allt med att det är fantasier, vänskap  och gammal folktro. Det sistnämnda är en klar trend i barn/ungdoms litteraturen nu, nämnas bör Vattnet drar och Näcken i Pax serien. Denna bok är lite mittemellan dessa böcker och jag trivs bra med att den inte är illustrerad. Jag får ändå en klar bild av hur Tuva ser ut. Språket är bra, inte barnsligt men ändå lätt att läsa och den är berättad ur Tuvas jag-perspektiv. Hon är rädd, modig, uppkäftig, snäll, arg och väldigt vanlig i sin ovanlighet. Det skall bli kul att följa de kommande delarna.

Att Östersjön är världens mest förorenade hav, påtalas och boken avslutas med 10 tips som man kan göra för att bidra till rent vatten i Östersjön

Rekommenderas från 10 år

Klar 4:a // Maria E