Löparens Hjärta av Markus Torgeby, Offside press, 2015
Vi följer Markus från då han är nio år och hans mamma åker in på sjukhuset. En rastlös liten själ i en frikyrkofamilj, att springa blir ett sätt att hitta lugnet, både hemma och på skolan. När det ställs krav på att springandet skall bli löpning kommer prestationsångesten och olusten att löpa märks tydligt. Det är springa i skogen han vill, inte runt på bana, även om han är bra. Några år senare vet de att det är MS mamman fått. Går nog att bota bara man ber nog ofta, tycker mamman. Pappan och de två yngre syskonen är märkligt onärvarande. Markus får en tränare och blir bättre men också sämre för ingen pratar mat/diet med honom och fast han får ont tvingas han träna hårdare.
Mamman ber och Markus åker till Katmandu med kamrater, drar på sig en lunginflammation och en amöba. Mamma ber, hör han dåligt Gud, undrar hon, inget händer ju, inte ens Ulf Ekamans tungotalande hjälper. På folkhögskolan kommer löplusten tillbaka och tanken på att flytta ut i skogen blir verklighet, Markus är då 23år. Många är de som undrar varför och flera reportage görs och han deltar i några tävlingar där han ser att afrikanerna är såå mycket bättre. Klart han ska till Tanzania och träna med dem. Ska bara jobba ihop lite pengar först, sedan ett halvår i Afrika. Träningen går bra, han inser att de har olika fysiska förutsättningar, får Amöba igen och tarmmask, maten är inte energirik nog för träningen så han tappar 12 kilo på 6 månader. Tillbaka till skogen. Kompisen kommer på: vi kan väl åka skidor till Treriksröset, 130 mil? Tja varför inte, och de far iväg. Mamman har nu nästen slutat be. Skogskåtan byts ut mot Skogsstuga men med samma koncept, sedan träffar han Frida. Tio år senare har han tre barn, han har lugnat ner tränandet till en mer hälsosam mängd och äter bättre mycket tack vare Frida. Nu kan han prata inför folk och blir förvånad över att han kan, då det i skolan gick såå dåligt. Men nu pratar han om sådant han kan och gillar, varför fick jag inte göra det i skolan?
Ungefär som att läsa en dagbok. Om att gå sin egen väg, dessutom i en frikyrkofamilj, där det ses med onda ögon om man missar söndagens mässa. Men jag undrar om han är nöjd med sina val? Blev livet verkligen bättre? Jag Googlar: han har sommarpratat, gjort TV produktioner som bla Under bar himmel, SVT-produktion, tar Torgeby med kända personer ut i naturen för en övernattning och samtal om livet och om hur han bygger en stuga på fjället. Är han nöjd nu då? Kanske, men mätt är han inte.
3:a // Maria E
