Väktarinnan

Väktarinnan av Åsa Rosén, rabén&sjögren, 2020

Detta är första delen i trilogin om Viskornas dal och den är bra och spännande!

Iza och hennes familj har lämnat Stockholm och flyttat till den lilla byn Kaulinpää i Tornedalen. Pappa har haft en hjärtinfarkt och behöver jobba mindre, och Iza förväntar sig just ingen mer än tristess. De ska de bo i mormors skruttiga sommarstuga tills det nya huset är klart. Huset som pappa låter bygga på en ljuvlig plats vid älven, enda problemet är att det inte är deras mark att bebygga. Det är viskornas mark, det vet alla och marken är liksom helig.
Kvalificerat svammel säger både pappa och mamma och även Iza om de gamla tornedalska skrönorna. Men då det börjar hända en massa oförklarliga saker och brorsan Enok blir dålig och bygget kärvar, börjar Iza tvivla.

En dag träffar hon Virva, en flicka som hon trodde var en låtsaskompis hon lekte med som barn. Virva leder Iza till viskorna och deras hemliga platser, och där får Iza veta varför hon är viktig, särskilt nu när mormor är död. Det är där hon träffar Varkjaur, som irriterar henne oerhört, men som ändå får hennes hjärta att slå extra slag …

Superspännande och originellt om kärlek och uråldrig magi i Tornedalsmiljö och om att börja på nytt, för både Iza och Enok börjar i nya klasser, Enok med en axelryckning, Iza lite mer försiktigt.

Jag gillar Roséns sätt att berätta, det känns okonstlat och självklart. Hon väver på ett fint sätt ihop barndomens somrar hos mormor med nutiden. Självmord är inget man pratar om heller för ”alla här vet ju” är en förklaring efter en naturlig fråga på varför någon fattas.

 Men två olika ord måste jag få nämna ”bastar” och ”julkulor”. Kan inte minnas att vi sa så? Sa vi inte ”bada bastu” och ”pumlor”? Jo, det tror jag…

4:a // Maria E