Hobbybibliotekarien

Den förlorade liljan av Sarah Singelton B Wahlström, 2008

Huvudpersonerna i boken lever i slutet av 1800-talet. Det är Jacinth, ung brännskadad flicka som lever ett mycket instängt liv i skogen. Det är Miranda, ung flicka vars far är död och modern ”galen”, som blir placerad hos farföräldrarna men senare kidnappad för att sammanföras med Jacinth. Den tredje personen är Maslin en gammal man med stora bekymmer. Jack kommer också tidigt in i handlingen och blir Maslins följeslagare och vän.

Maslin, Jacinth och Miranda har alla förmågor som härstammar från tolv riddare och ett hemligt avtal som slöts på 1100-talet då riddare träffade på en ängel i öknen efter ett slag de just vunnit.

Förmågan är att kunna se framåt och bakåt i tiden. Tillsammans blir de starkare och onda personer vill att de hittar den förlorade ”liljan”, som riddarna fick sina förmågor ifrån, för att på så sätt kunna få makt över framtiden och styrkan i strider.

Boken var ganska rörig då den hoppar mellan århundraden och händelserna. Att de befinner sig på 1800-talet i grunden är svårt att ta till sig, visst de rider på hästar, but that´s it. För min del hade det lika gärna kunnat vara på 1970-talet eller tom nutid. Inga miljöer är särskilt detaljerat beskrivna utom grottan i öknen som jag, i alla fall, kunde se tydligt.

Man kommer ingen av personerna inpå livet utan det blir mest ytligt. Miranda kanske är den som framträder starkast men det är också hon som inte faller in i 1800-tals mönstret.

Kan rekommenderas från 12 år.

Informationssökningsprocessen av Kuhlthau är mycket bättre än vad det grafiska intryck ger.

 MÅLET ÄR INGENTING VÄGEN ÄR ALLT

   Redan efter att läst innehållsförteckningens fyra sidor inser man att denna bok kommer att vara mycket bra att använda som underlag inför genomförande och ett stöd i bibliotekariens samverkan med pedagogen i skolan.

   Boken handlar om processen med att leta information. För det är verkligen en process, ett utvecklingsförlopp. För att detta förlopp inte skall krascha innan man nått målet är det viktigt att man har en tidslinjal med en början men framförallt med ett slut. Återigen, tiden, använd den väl för den är begränsad.

   Alla kapitel inleds med att man har skapar tidslinjal. Här måste man nog styra processen som pedagog om man ser att det drar ut på tiden i någon form av oförmåga att sätta ner foten. Tilldelad tid skall räcka och därför måste ”sökaren” skapa tid i form av att avbryta sökprocessen när man tycker att det är tillräckligt bra, inledningsvis. Vissa saker kommer man att komma tillbaka till under letandets process, dvs processen med att välja bort det man inte behöver och fördjupa sig i andra delar.

   Den kreativa processen upphör då barnen går in i skolans miljö och styrs av pedagoger, tider och osynliga- och synliga regler. Detta att vara kreativ och öppen för idéer och förslag är något de måste lära sig igen. Konsten att vara konstruktiv och kreativ på ett framgångsrikt sätt är en process, det med. För vem har inte hört en elev säga:” Det här är tråkigt, kan vi inte göra nått annat?”

Men några kreativa förslag på annan verksamhet kommer inte ut lika lätt.

Vad göra??

   Överblicka ämnet för att sedan fokusera på målet. Ställ dig några frågor. Vad vill jag veta? Vad vill jag berätta/förmedla? Vill jag dra slutsatsen eller skall den man redovisar för lösa det själv?

När man sedan reflekterar över arbetet gäller det att ta fram sin loggbok och utvärdera de olika delarna i processen för att ta lärdom, man glömmer otroligt fort.

   Kuhlthau nämner, på sid 21, tre stora utmaningar som skolan står inför: Lära eleven abstrakt tänkande och kritiskt bedömande. Lära eleven formulera personliga perspektiv och sätta sig in i annans situation samt lära eleven vad det innebär att vara människa och förstå de problem vi kan ställas inför. Det är inga små utmaningar, det.

   Detta underbara citat måste jag också ta med från sid 21: ”Processmodellen är en modell för lärande som integrerar ämnesinnehåll med de färdigheter som behövs då man skall närma sig verkliga problem i verkliga sammanhang i en tid i en tid som präglas av ett överflöd av information”

Överflöd är ju bara förnamnet…det tar ju aldrig slut om man inte själv slutar.

   Jag älskar Robert Broberg och många av hans texter. En har jag lånat som rubrik, för visst är det väl så att egentligen lär man sig på vägen. Målet är ju bara en snabbrepetition av den väg man valde. Målet är vägen.

 / Maria E

Här nedan kommer hela texten:

MÅLET ÄR INGENTING VÄGEN ÄR ALLT

Text: Robert Broberg

 Målet är ingenting vägen är allt
Du känner väl indianen
han som satte sej ner
för att vänta på sin – själ!

Målet är ingenting vägen är allt
Om du sitter där på tåget
med biljetten 1 mm från näsan
missar du ju hela resan
alla dina medresenärer
och när du kommer fram sen
OM du nu gör det
kanske det visar sig att
du skulle bytt – i Bramaputtra
och då! – jag menar det att:

Målet är ingenting vägen är allt
– emellan Himmel och Jord

Målet … Är … Vägen!

Legenden om Sally Jones

Text och Bild: Jakob Wegelius, 2008

På baksidan kan man läsa:

”Detta är en historia om olösta brott i fjärran, dimhöljda städer. Det är en historia om slug ondska i feberheta djungler och om trofast vänskap på stormande oceaner. Det är en historia om längtan, hopp och grymma svek. Detta är legenden om Sally Jones”

Bara denna text hade varit nog för mig som nyfiken läsare men i samarbete med bilden på framsidan blev den oemotståndlig, jag köpte den direkt. Bilderna får mig att tänka på Jan Lööv och Tove Jansson i en blandning, och är helt fantastiska.

Det skär i hjärtat när Sally Jones blir sviken för fjärde gången och då av sin vän Baba.

Sally Jones har en märklig förmåga att hamna på de mest otänkbara ställen och träffa de mest underliga människor. Men den person som till slut vinner Sally Jones vänskap ger henne också vänskapen tillbaka och sviker inte.

Jag kan inte säga att detta är en barnbok för jag tycker den är lite otäck och bilderna är ganska dystra, hela boken ger ett ganska dystert intryck. Trots att Sally Jones värld är fylld av brott som dumma människor gör, eller låter henne göra finns ständigt en tro på att det kanske blir bra nu…men då kommer ännu ett svek.

Varför kan detta vara en barnbok?

Jo för att den slutar LYCKLIGT. Tycker jag.

Publicistiska arbetssätt i skolan av Dan Åkerlund

Skolan där ”mitt” skolbibliotek finns är en friskola med Reggio Emilia inspirerad pedagogik.
På skolan pratar vi ofta om att ”barn har hundra språk men berövas 99”. Målsättningen är att det skall finnas uttryckssätt för alla under alla typer av lektioner. Jag vet att barnen, under ledning av pedagog, planerar sina lektioner och hur långt de skall hinna. Forskning sker med datorers hjälp och sammanställs till fina redovisningar i form av byggen, målningar, berättelser och utställningar.
Veckoprogram skickas ut via mail och skolan har en fin hemsida. Säkerligen finns utvecklingspotential inom alla områden men det är precis som Åkerlund säger på sid 23 ”Men det är framförallt arbetstid som kostar. Får man ett ansvar för publicering som är större än det man normalt arbetar med, är det nödvändigt att detta finns med som en del av ens tjänst.”. Det går givetvis snabbare att arbeta på redan invanda sätt och nya sätt gör att man måste ta sig tid och det är tid från- ja från vad? Kan vi acceptera att några gamla metoder går i graven eller skall vi kräva både ock?

Jag skulle önska att det fanns mer tid för pedagoger och kanske fler pedagoger så att de själva kan känna att de hinner med och kan tycka att de gör ett bra arbete, för det gör de.

Historisk utvikning:
1988 fick jag min första bärbara dator och några enkla program för att lära mig grunder på själva datorn, Internet var det inget prat om då. 1992 kom jag i kontakt med datorn på jobbet och det ställdes krav att vi skulle redovisa veckobrev och dagsschema under bestämda mappar på vårat interna nät. Tidigare hade detta skett på papper för hand med karbonkopior för att få tre st. Vilket motstånd det blev…vi var fem st som delade på en dator som vi använde som skrivmaskin, nu slapp vi i alla fall tippex.
1997 kunde vi köpa hem förmånliga datorpaket via jobbet och kunde istället för att telefonera vara ute på Internet, och vilken tid det tog. Redan datorstress. 1999 fanns det några Internetdatorer på varje arbetsplats men inte nu förrän 2009 har vi fått möjligheten att kunna, på egna datorn, logga in på Internet. Det skulle vara helt otänkbart att vara utan dator idag. Mobilen börjar också bli ett måste. Däremot tror jag att armbandsur kommer att försvinna…

Jag tror att man som pedagog och förälder måste ha ett öppet sinne och som pedagog ställa sig frågan. Hur vill jag att ett elevarbete skall redovisas eller prövas? Sätten är oändliga men åter igen är det arbetstiden som begränsar möjligheterna. Jag kan känna att vi är på gång att ta steget till en arbetsform som blir mer och mer publicistisk. Det är bara att någon måste börja och öppna de första dörrarna och våga göra fel och stå för det och göra om och om igen så att näste som fortsätter inte behöver uppfinna hjulet ännu en gång. Vi måste bli bättre på att hjälpa varandra framåt och inte vara så tyngda av jantelagen. Vi kan mer än vi tror.
Jag håller också med Åkerblom då han talar om mobbning på nätet/mobiler med text och bilder och allt vad det innebär när personer blir smygfilmade/fotade i olika situationer och sedan utlagda på olika sidor i webvärlden, sid 83. Detta är bara ett nytt sätt att utöva makt och trakassera personer på. Dessvärre kan personer som aldrig kommer till tals i vanliga fall finna extrema uttryckssätt på nätet. Och tvärtom, det kan också locka tysta Anna att livligt delta i debatter på nätet där hon finner att man inte stammar lika lätt på tangentbordet som man skulle göra i en talad debatt.

Teknikerna att publicera på Internet bör inte utesluta de andra sätten utan kompletteras för att synliggöra för alla var som sker på skolan. Eller… Kan vi acceptera att elever inte kan skriva för hand, inte hålla en pensel för att måla, utan måste ha en dator, kamera eller mobiltelefon för att skriva en text eller göra en bild?

Slutligen vill jag nog bara sucka när jag inser att detta är bara början och det är lika bra att ta tag i det direkt. Vi kommer inte undan utvecklingens rasande tempo…för det är väl ingen som använder räknesticka längre eller skrivmaskin ( inte ens elektrisk) och snart har vi inga kontanter i plånboken, vad skall hända med Spargrisen??

/ Maria Einarsson

Tunnlar ( första delen) och sedan Djupare (andra delen), två böcker av författarna Roderick Gordon och Brian Williams.

Vad handlar Tunnlar om:

Vi kommer i kontakt med Will och hans pappa när de gräver sig in i en gammal tunnelbanestation. Framgång och förväntan är två känslor de båda upplever tillsammans i samma stund de upptäcker att de äntligen hittat vad de sökte. Will är 14 år och lever i vad man kan tycka en mycket dysfunktionell familj. Men så länge alla gör vad som förväntas, råder ett ordnat kaos och allt fungerar. Will beskrivs som liten, blek enstöring och mobbas ofta. Hans kompis Chester är kort och satt med eksem och lika utsatt. Tillsammans är de ett bra team när de gräver.

När pappan, efter ett oväntat gräl med mamman, försvinner blir det jobbigt. När sedan Will och hans kompis Chester ger sig av för att leta efter honom, mamman blir kidnappad och systern placerad hos sin moster Jean blir allt kaos.

Boken handling drivs progressivt framåt med flera parallella handlingar. Vi följer både Will, systern Rebecca, Chester och pappan samtidigt, fast de stundtals är på olika ställen. Den begränsade allvetande berättaren hoppar mellan de olika personerna enkelt utan att språket blir enkelt. Jag trivs bra med både stilen och typsnittet och överraskas av att det ibland finns en cliffhanger, viket gör det svårt att lägga ifrån sig boken.

Miljön under jord är dyster och mörk, människorna är bleka och beskrivs som 1800-tals folk med ett gammalmodigt språk: ” Veten detta, mina bröder, veten detta, Jordens yta är hemsökt av varelser som ständigt bekrigar varandra” predikar Predikanten i Kolonin. Chester drar det kortaste strået, då han inte är släkt med någon, och hamnar i finkan. Cellen är ingen trevlig plats och Chester ber ständigt om att bli befriad. Istället skall han ”föras med tåg till insidan och där förvisas och lämnas till naturens krafter”. Will kämpar hela tiden med att hitta på ett sätt att befria Chester innan transporten…för det har han lovat.

Djupare är en fristående fortsättning:

Will och Chester är återförenade men långt ifrån säkra. Wills bror Cal är med och tåget går djupare. På ytan lär vi känna Will och Cals biologiska mamma Sarah och hennes slitsamma liv med att hålla sig osedd av styx. Vi kommer åter i kontakt med Wills styvpappa och hans styvsyster Rebecca som visar sig från sin sämsta sida dubbelt upp, så att säga.

Vänskapen mellan de tre barnen är stark men samtidigt är vetskapen om att de bara är tre påfrestande. Vem är man lojal mot, sviker jag den ene om jag håller med den andre? Will står ofta och balanserar mellan kompisen Chester och brodern Cal…inga lätta val.

Alla kämpar för överlevnad på olika sätt och mot olika faror och många näradöden upplevelser inträffar på resan som sällan går åt annat håll än neråt. Dr Burrows, ständigt växlande mellan skrämd människa och nyfiken forskare har ingen tanke på någon annan än sig själv. Mrs Burrows, Wills styvmamma, träffar vi på ett sjukhem där hon tillbringar sin tid framför TVn. Några alltför otroliga sammanträffanden får henne att resa sig upp.

Styx planerar ett slut för jorden på ytan, skall detta gå att stoppa?

Böcker jag rekommenderar:

Tunnlar

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!