Publicistiska arbetssätt i skolan

Publicistiska arbetssätt i skolan av Dan Åkerlund

Skolan där ”mitt” skolbibliotek finns är en friskola med Reggio Emilia inspirerad pedagogik.
På skolan pratar vi ofta om att ”barn har hundra språk men berövas 99”. Målsättningen är att det skall finnas uttryckssätt för alla under alla typer av lektioner. Jag vet att barnen, under ledning av pedagog, planerar sina lektioner och hur långt de skall hinna. Forskning sker med datorers hjälp och sammanställs till fina redovisningar i form av byggen, målningar, berättelser och utställningar.
Veckoprogram skickas ut via mail och skolan har en fin hemsida. Säkerligen finns utvecklingspotential inom alla områden men det är precis som Åkerlund säger på sid 23 ”Men det är framförallt arbetstid som kostar. Får man ett ansvar för publicering som är större än det man normalt arbetar med, är det nödvändigt att detta finns med som en del av ens tjänst.”. Det går givetvis snabbare att arbeta på redan invanda sätt och nya sätt gör att man måste ta sig tid och det är tid från- ja från vad? Kan vi acceptera att några gamla metoder går i graven eller skall vi kräva både ock?

Jag skulle önska att det fanns mer tid för pedagoger och kanske fler pedagoger så att de själva kan känna att de hinner med och kan tycka att de gör ett bra arbete, för det gör de.

Historisk utvikning:
1988 fick jag min första bärbara dator och några enkla program för att lära mig grunder på själva datorn, Internet var det inget prat om då. 1992 kom jag i kontakt med datorn på jobbet och det ställdes krav att vi skulle redovisa veckobrev och dagsschema under bestämda mappar på vårat interna nät. Tidigare hade detta skett på papper för hand med karbonkopior för att få tre st. Vilket motstånd det blev…vi var fem st som delade på en dator som vi använde som skrivmaskin, nu slapp vi i alla fall tippex.
1997 kunde vi köpa hem förmånliga datorpaket via jobbet och kunde istället för att telefonera vara ute på Internet, och vilken tid det tog. Redan datorstress. 1999 fanns det några Internetdatorer på varje arbetsplats men inte nu förrän 2009 har vi fått möjligheten att kunna, på egna datorn, logga in på Internet. Det skulle vara helt otänkbart att vara utan dator idag. Mobilen börjar också bli ett måste. Däremot tror jag att armbandsur kommer att försvinna…

Jag tror att man som pedagog och förälder måste ha ett öppet sinne och som pedagog ställa sig frågan. Hur vill jag att ett elevarbete skall redovisas eller prövas? Sätten är oändliga men åter igen är det arbetstiden som begränsar möjligheterna. Jag kan känna att vi är på gång att ta steget till en arbetsform som blir mer och mer publicistisk. Det är bara att någon måste börja och öppna de första dörrarna och våga göra fel och stå för det och göra om och om igen så att näste som fortsätter inte behöver uppfinna hjulet ännu en gång. Vi måste bli bättre på att hjälpa varandra framåt och inte vara så tyngda av jantelagen. Vi kan mer än vi tror.
Jag håller också med Åkerblom då han talar om mobbning på nätet/mobiler med text och bilder och allt vad det innebär när personer blir smygfilmade/fotade i olika situationer och sedan utlagda på olika sidor i webvärlden, sid 83. Detta är bara ett nytt sätt att utöva makt och trakassera personer på. Dessvärre kan personer som aldrig kommer till tals i vanliga fall finna extrema uttryckssätt på nätet. Och tvärtom, det kan också locka tysta Anna att livligt delta i debatter på nätet där hon finner att man inte stammar lika lätt på tangentbordet som man skulle göra i en talad debatt.

Teknikerna att publicera på Internet bör inte utesluta de andra sätten utan kompletteras för att synliggöra för alla var som sker på skolan. Eller… Kan vi acceptera att elever inte kan skriva för hand, inte hålla en pensel för att måla, utan måste ha en dator, kamera eller mobiltelefon för att skriva en text eller göra en bild?

Slutligen vill jag nog bara sucka när jag inser att detta är bara början och det är lika bra att ta tag i det direkt. Vi kommer inte undan utvecklingens rasande tempo…för det är väl ingen som använder räknesticka längre eller skrivmaskin ( inte ens elektrisk) och snart har vi inga kontanter i plånboken, vad skall hända med Spargrisen??

/ Maria Einarsson