Sidenvägen av Jacob Lindfors, Piratförlaget, 2022
Detta är en direkt fortsättning på Vinterpacket som kom förra året och jag var inte djupt imponerad men kände att jag måste läsa hur det går.
Efter att Vinterpackets ledare dödats av Försvarsmakten i förra boken är det kaos i Sverige, Ryssland hävdar att Sverige gömmer kärnvapen i gruvan i Kiruna. Den som eldar på kaoset lyser med sin frånvaro men spåren leder till Himalaya och Kassian, Madeleine och kollegorna i SOG beger sig till Centralasien. Tillsammans med DEVGRU, som verkar vara en blandning av operatörer från olika länder, skall de ta sig in i Pakistan via Afghanistan och vidare mot Himalaya.
Men det skiter sig rätt snabbt. Redan på sid 93 är överfallet/bakhållet klart och Kassian verkar omkommit. De övriga drar sig ur. Men Kassian lever och under 200 sidor kämpar han sig framåt via den lista han har fått att följa enligt det uppdrag de har…men på riktigt, suck!!
Insprängt i dessa tvåhundra sidor, som för att dryga ut, följer vi de andra och deras ångest, då de får en satellitbild med Kassian på. Nu skall han undsättas. Vinterpacket försöker ta tillbaka kontrollen i Sverige och Joline och Astrid krisar på olika sätt. 50 sidor från slutet anfaller Ryssland in i Sverige för att kolla de gömda kärnvapnen i Kiruna. Nu flygs Kassian in från Norge för att medla, han vet något ingen annan vet…ok, eld upphör och Kassian får följa med ryssarna. Slut.
Men jo, i Norge lyckas Lindfors få med lite sex… vid diskbänken hettar det till och en och en halv sida är det över, vaffan??
Grymt besviken på boken som spretar i handlingen från Afghanistan till Tallhärad men det kanske reder ut sig i sista boken. Den allvetande berättaren (Lindfors) ser, tänker och talar för alla utom i Kassians kapitel, då är det jagperspektiv, det är störande.
Men visst heter det benficka på uniformen där man har sitt första förband, inte lårficka?
Svag 2:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 