Rotvälta

Rotvälta av Tove Alsterdal, Lind & Co, 2020

Jag kan inte sluta fascinera mig över Alsterdal, texten griper tag i mig från första sidan och jag är fast. Språket är nyanserat och verkligt och beskrivningarna fantastiska. Det spelar ingen roll vem personen är så verkar den trovärdig.

Polisen Eira kommer tillbaka till sin hemort för att tjänstgöra men också för att ta hand om sin mamma som är på väg in i demensens dis. Men att vara polis i en glesbygd är inte populärt och än mindre i en ort som Lunde, där det fortfarande sitter i, att militär sköt på strejkarbetare för snart 90 år sedan. Ja, myndigheter kan man inte lite på. Olof som bor i utkanten av Stockholm och livnär sig på att köra bilar som skall säljas mellan orter passerar just sin hemby, Lunde, på en av sina resor. Det har han inte gjort på över 25 år sedan. ”Hemma” hör han en hund skälla, hittar reservnyckeln och går in. Vet väl inte vad han skulle hitta, men inte hitta sin far död i duschen i alla fall. Eira får fallet och detta blottar mer än en dold handling och aldrig uttalade ord och fallet kommer att beröra henne på ett mycket nära sätt.

Är det bäst att inte veta? Jo, kanske om man aldrig får veta, men inte om man får veta det sen. Skickligt väver Alsterdal en väv av olika olyckliga omständigheter som egentligen bara drabbat en enda person, han erkände ju…Ett tiotal andra lever i tron att det var nog bäst det som skedde. Men när sanningen börjar krypa inpå knuten är det inte lika bra längre, det får Olof känna på, en andra gång. De snudd på 400 sidorna gick blixtsnabbt att läsa.

5:a // Maria E