Vänta på vind

Vänta på vind av Oskar Kroon, Brombergs, 2019

Augustpristagare 2019. Jag kan förstå varför. Jaget, Vinga, tillbringar somrarna på ön med morfar. Denna sommar var det lite annars då föräldrarna separerat och livet inte är som förr. Pö om pö släpps man som läsare in i Vingas tankar om just det. Frustration över att hon skall tycka det är jobbigt att mamman är ensam, ångest över att inte gilla nya lillebrodern men också kärleken till sin morfar och enkelheten på ön, hon vill bli som morfar. Inte förrän jag kom till sidan 60 förstod jag att Vinga var en hon, varför gjorde jag det, jo mamman ringde…”lilla gumman, jag vill att du kommer hem”.

Man vänjer sig vid allt, utom en sten i skon, säger morfar tröstande men Vinga vill inte vänja sig, hon vill inte ha något syskon, inte ha nytt rum, inte börja ny klass, inte ha ny familj, bara ha pappa och mamma och få vara ifred. På ön får Vinga en liten snipa av sin morfar och efter mycket putsande sker jungfruturen, att vänta på vind tog för lång tid så de fick ro tillbaka. Vinga älskar det. Rut hatar det, vattnet alltså. Rut är barnbarn till tanten i affären och väldigt olik Vinga. Det känns som om de är fångna på ön tillsammans och måste liksom lära känna varandra på gott och ont. Mest gott tycker Vinga som får ont i magen då Rut inte dyker upp en dag.

Fin bok om kärlek och vänskap mellan generationer och mellan barn som kanske inte riktigt vet om man kan vara kär i en tjej om man är tjej. Boken är blandad med fakta om ålar från Sargasso till strandade delfiner och om att exkluderas och osynliggöras men också om förlåt. Språket flyter på bra och jag bara älskar morfar som är i sin lilla värld, behöver inte säga så mycket.

Stark 3:a // Maria E