Danko & Flamman av Lars G Carlsson, Black Island Books, 2008
”Lars G Carlsson, som tidigare ägnat sig åt vetenskapliga rapporter och faktaböcker, debuterar skönlitterärt med Danko och Flamman.
I mars 1940 sprängdes Norrskensflammans redaktion i Luleå i luften. Fem personer dödades, varav två barn. En grupp bestående av militärer, en journalist och en polischef genomförde terrorattacken.
I boken får vi följa en av attentatsmännen, journalisten Leo Lorenzon (verklighetens Gunnar Hedenström). Vi får också följa hans son Lennart som aldrig försonats med sin pappas brott.
Berättelsen rör sig mellan tre tidpunkter: attentatet 1940, början av 70-talet, då Lennart läser tidskriften Röda Rappet och till högerkrafternas (rektorns) förtret lär ut maoistisk klasskamp till sina intet ont anande elever, och så nutiden, då en desillusionerad Lennart rotar i faderns kvarlåtenskap och utvärderar både Leos och sitt eget liv och inser att de kanske inte var så olika ändå.
Carlsson skriver bra men det jag saknar är lokaliseringen, miljöbeskrivningar är bra men varför inte skriva ut platserna? Att det är en fiktiv dokumentär förstår vi ändå, eller? Ett ord jag fastnade vid är: Kökkenmödding, och jag tror Carlsson menar soppa av, blandning av…aldrig hört det ordet. Bra förklaring till varför vi i norr inte är ute på isarna så ofta finns. Nazister och Kommunister stod mot varandra under kriget, eller var det samma fascister i olika omslag. Inga var bra, kan man säga nu i efterhand konstaterar Lennarts pappa Leo på gamla dar och inser att sprängningen då, inte bara dödade oskyldiga utan även attentatsmännen också.
3:a // Maria E
Läs gärna Mörker stanna hos mig som handlar om exakt samma händelse.
Vad har Danko med det hela att göra, undrar jag, och Googlar…
The flaming heart of Danko av Maxim Gorkij
Mycket kort, som jag förstår det, var Danko en av många som levde under svåra förhållanden och inte såg någon utväg ur det hela. Danko sa man flyttar inga stenar genom att tänka, för gör man inget händer inget. Vi måste gå, detta elände måste ha ett slut. Kom vi går! Okej sa folket, visa oss vägen, och det gjorde han, och folket följde efter. Det gick inte så bra som folket hoppats och de kände sig lurade och vill nu döda Danko.
Danko undrar om de inte hade någon skuld i det hela, varför följde ni mig som en flock får? Då blev de ändå argare…
Danko inser då hur mycket han älskar folket och verkligen vill visa dem vägen men inser att de inte ser ljuset. Skogen kvider, regnet öser ner och åskan dånar. Danko sliter ut sitt brinnande hjärta för att folket verkligen skall se och dör sedan. Men folket förstår inte, utan trampar ut glöden och det blir mörkt…
Hobbybibliotekarien 