Lill-Tarzan å jag

Lill-Tarzan å jag av Johan Hedenberg, Norstedts, 2012
En berättelse från världens bästa land står det också på framsidan. Om det är barndomslandet eller Sverige han menar är inte helt klart. Helt klart är att han både älskar sitt Grimsta och skäms över att han bott där. På äldre dagar har Hedenberg börjat se tillbaka på sitt liv, kanske började det då han drabbades av blindtarmen samt en tumör i hjärtat och vart sjukhuserad under en lång tid. Berättelserna från tidig barndom då han börjar ettan blandas med berättelser från olika delar av hans liv, då tid och nutid, och han försöker förstå hur det blev som det blev; han ganska berömd och 28 kamrater döda vid unga år. Varför? Det är svårt som vuxen att analysera det man upplevde som 7-, 10-, 14-åring och de val man stod inför och de val man gjorde. Att rida var något han fick lida mycket för då det inte var riktigt ok, som kille, att hänga i stallet.
Det jag förundras lite över är att han ofta verkade vara arg och hatisk. Visst fick han stryk av kompisar och av pappa men han gav nog också andra stryk. Det känns som om han vuxit upp på fel ställe. Han har svårt att smälta in med ”fin-folket” och svårt att hålla käften och hamnar ständigt i konflikter. Lill-Tarzan är en av kamraterna som faktiskt lever och som varit som en sagofigur då han berättat för sin dotter om hur de lekte när han var liten, lätt censurerad, förstår man.

Det var ett farligt liv de levde i Grimsta och så få vettiga vuxna (verkar det som). Många supande föräldrar, elaka lärare och rastvakter har kantat hela uppväxten för barnen i Grimsta och att skämmas då man ser en av kamraterna nerknarkad på stan, och ändå gå fram och bjuda på fika, tycker jag är stort. Kanske Hedenberg hittar hem med sina känslor för sin uppväxt genom denna bok och han känns lite mindre hatisk mot slutet.
3:a // Maria E