Främlingsleguanen av Martina Montelius, Atlas, 2013
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna bok, bara att den fanns på barn/ungdomshyllan i bokhandeln verkar fel för någon barnbok är det definitivt inte. Den handlar om ett barn men där slutar det.
Barnet ledsnar på dagis och går därifrån, går hem till sin leguan. Upphovsmännen (mamman och pappan får man anta) är ständigt frånvarande och ingen från dagis verkar bry sig. Barnet hankar sig fram genom att låtsas vara någon annans barn eller tillhöra ett sällskap med barn och på så sätt får barnet tillträde till ex badhuset. Grannen, Ammi, är heller inte riktigt klar i knoppen och har stora problem med sig själv och sitt boende. Barnet och leguanen hälsar på ibland och viss vänskap uppstår. Vid en tid så kommer flyttkarlarna för att tömma lägenheten och då hittas barnet och förs till BUP…jag ni hör.
Jag blir inte klok på barnet och stör mig lite på att jag inte vet om det är en kille eller tjej, fast det inte borde spela någon roll. Barnet har en underbar iakttagelseförmåga och ett fantastiskt ordförråd och jag kan föreställa mig att det är upphovsmännen (kanske något äldre akademiker) som fyllt barnet med orden.
Vill Montelius visa på att det finns barn som faller mellan stolarna och kan befinna sig i limbo länge innan något händer, så är detta ett sätt. Men någon lösning förefaller inte i sikte då jag slår ihop boken. Då känns det mest tungt och synd om upphovsmännen som verkar ha fått barnet mot sin vilja och inte alls är intresserad. Stackars barn som inte fått välja sina upphovsmän. Ingen glad-bok och språket gjorde att den var svår att läsa och det tog lång tid, hittade aldrig flytet i denna allt annat än dussinbok.
2:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 