Drömgångare

Drömgångare av Samantha Shannon, Modernista, 2013
Nästan 500 sidor och det tar liksom aldrig fart. Jag får verkligen jobba mig igenom texten för flytet kommer aldrig. Trots ordlista längst bak, karta och tydlig indelning i klärvoajansens sju klasser känner jag mig vilsen. Jag får Flykten från läger fjorton i min tanke titt som tätt då Paige tänker på flykt.
Året är 2059, Paige är 19 år. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, för att rädda människorna från alla onormala (seende av olika sorter) men alla vet att det i själva verket är en ockupationsmakt, ett växande imperium. Paige tillfångatas efter att hon dödat en vakt i tunnelbanan och en drömgångare får inte gå fri.
Paiges förmåga är att bryta sig in i andras medvetande och med den gåvan har hon jobbat i Londons kriminella värld sedan hon var 16 år. Nu är hennes förmåga eftersökt av ockupationens ledare som vill döda henne och ta över förmågan.
Sin Väktare sköter om Paige i ”fånglägret”, tränar och vårdar henne och ömsesidig tillit skapas då båda vill ha förändring i rådande situation. Här är beskrivningarna bra och i dessa stunder lyfter boken lite.
Det är alldeles för många klärvoajansord som jag stakar mig igenom och jag har svårt att ta till mig tiden. Hur länge är hon fånge? Nja, osäker på vad jag tycker och att Samanta Shannon föjler i J.K Rowlings fotspår, som Daily mail skriver, håller jag inte med om. Kanske är jag fel generation och den passar en yngre läsare bättre…
2:a får det bli…ingen lättläst bok // Maria E