Strindbergs stjärna

Strindbergs stjärna av Jan Wallentin, Albert Bonnier förlag, 2010

Don Titelman, historiker, läkare, drogmissbrukare och för det mesta helt ovetande om händelseförloppet. På omslaget påstås boken likna ”Indiana Jones”-äventyr men jag skulle hellre jämföra den med Da Vinci-koden av Dan Brown då jag kan se många paralleller. Wallentin skriver på ett så medryckande sätt att jag nästan tar fram kartboken för att se om allt stämmer, men jag gör inte det men risk för att bli besviken. Allt skulle kunna vara sant, hoppas jag, för då vore det lite roligt, resa med Green Cargo skulle jag tycka var spännande. Jag tror inte att jag i FASS skulle kunnat slå upp fler namn på droger än de som nämns i boken för att hålla Titelman på en lugn nivå, eller pigg nivå, eller vilken nivå som helst. Tabletterna tycka aldrig ta slut.

Handlingen är förlagd i Sverige med resor i Europa och Arktis och håller ett högt och spännande tempo. Allt faller på plats på genom en mängd av slumpartade händelser, eller är de verkligen slumpartade…? Ett otroligt navigationsinstrument som visar vägen till jordens inre har återupptäkts av en slump av en dykare i Falun- äventyret är i gång.

Boken får en 4:a varken mer eller mindre och det bästa är att det aldrig blir en massa ovidkommande kärleksscener i boken vilket man hade kunnat förvänta sig mellan Don Titelman och Eva Strand men bägge är kanske oförmögna på sina egna sätt. Det finns väl en anledning till alla tabletterna, men det får jag ingen information om bara antydningar.

Bra gjort Wallentin, kommer det fler?

/ Maria E