Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda, Bonnier Pocket, 2010
Efter att läst Gavaldas ”Tillsammans är man mindre ensam” och verkligen mysit, var det lätt att välja denna bok då den kom ut i Pocketformet. 550 sidor njutning var vad jag såg framemot. Efter femtio sidor fick jag läsa på baksidan för att se vad den skulle handla om, efter 150 sidor kollade jag åter på baksidan om Charles var en kille eller tjej och Laurence är det en kille eller tjej? Jag kollar igen. Men jag ger mig inte efter 250 sidor börjar jag tvivla på min förmåga att läsa och förstå. Vid pass 300 sidor träffar Charles Kate. Vägen dit var lång och krokig och många hädelser verkar bara utspela sig i Charles eget huvud, han liksom tänker högt och precis som när jag tänker så är det i en enda röra, men jag skriver inte ner det ialla fall.
Kate är behållningen i boken. Hon är glad, öppen och tar dagen och eventuella bekymmer som de kommer. Hennes hjärta är stort och alla fär plats. Till och med Charles styvdotter Mathilde som väljer att bo med honom efter separationen från Mathildes mamma.
Rörigt? Jo, 250 sidor hade räkt och det är ändå inte säkert att jag uppfattat allt rätt. Denna bok är inte i närheten av lika bra som ”Tillsammans är man mindre ensam” boken. Jag ger ”Lyckan är en sällsam fågel” en svag 2, bara för att den ialla fall lockade mig till slutet. Inget jag läser igen.
/ Maria E
Hobbybibliotekarien 