Första boken om kriminalpolis Anna Feteke, uttalas Fätäkä, säger Anna på perfekt finska.
Hon har återvänt till staden där hon växt upp, nu som polis. Brorsan bor kvar men mamman har flyttat tillbaka till Serbien, där de flydde ifrån under kriget. Varken Anna eller brodern ville följa med. Anna vet att hon borde röka och dricka mindre samt träna mer men annat kommer alltid emellan. På sin nya arbetsplats paras hon i hop med Finlands svar på Bäckström, Esko, en rasistisk oempatisk självutnämnd riktig finne. En ung kvinna hittas mördad i ett löparspår och det blir Anna och Eskos första uppdrag. Kommunikationen går dåligt fast bägge pratar finska flytande, vilket irriterar Esko, då hon inte är finsk. Men det är hon, finsk medborgare och gjort värnplikt, kan man vara mer finsk?
En tid senare hittas en man mördad i ett annat löparspår. De har båda en form av amulett på sig men hur hänger de i hop och när ytterligare en man hittas död måste de fokusera på att hitta gemensamma nämnare och lägga grollet åt sidan.
Heikkapelto, skriver bra om utanförskapet med att vara invandrare och att aldrig riktigt passa in oavsett hur bra man är. Anna brottas med sin brorsas drickande, kärleken till en gammal vän, traumat om flykten från kriget och lite för närgågna kollegor. Men en av kvinnorna på stationen verkar reko och tar gärna en öl. Själva morden och sammanhangen är dock lite för långsökt, tycker jag men persongalleriet är bra
3:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 