Mitt storslagna liv

Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, rabén&sjögren 2019

Det var länge sedan jag läste en bra och rolig bok för 10-13 åringar. Men nu har jag det. Jaget, Sigge, och hans mamma och två syskon har flyttat från Stockholm till landet, hem till mormor i Skärblacka. Sigge ser ljust på detta, nu skall han förnya sig själv, bli populär och hitta kompisar innan skolan börjar och det är om 59 dagar. Kan man det??

Sigge skelar och bär därför ofta solglasögon, annars hänger luggen för ögat. Avundsjukt ser han hur syrran Majken snabbt hitta kompisar och funderar bara mer och mer. Hos mormor på pensionatet är det bra, mycket att se och en gäst som är kul, Krille. Tankarna i boken flyger precis hursomhelst och det är nog så sant, Sigge, och när skridskorna lades på hyllan för att han blev retad har han nu inlines. De skall gå extra fort och om han kopplar fast hunden, tar Krille till hjälp och lockar den med korv. Allt slutar i en supervurpa in i en häck där en tjej i turkost hår fotograferar allt och lägger ut på nätet. OMG!!! Journalist på Blacka News, säger hon, med två tusen följare. I frustration och ilska tar Sigge med sig en trädgårdstomte innan han haltar hem. Jorå, han finns på Blacka News och som hämnd skapar Sigge en egen sida där tomten rymmer hemifrån…succé!

Juno heter journalisten och det visar sig att de skall börja i samma klass till hösten. Juno vet inget om Sigge och tomtens planer och Sigge vet heller inte hur han skall göra då Juno verkar vara en juste kompis, som har sin beskärda del av jobbighet. Det uppdagas en dag på badstranden. Givetvis kommer sanningen om tomten fram och alla lögner också.

Jag tycker jättemycket om denna bok om hur viktig en mormor kan vara. Sigge är glad, ledsen, fundersam, förbannad, hjälpsam, fyndig men samtidigt ärlig om lögnerna och det är viktigt. Jägerfeld skriver fantastiskt enligt mig och jag tycker att språket, talat som tänkt fungerar bra, jag har inte tråkigt en sekund under dessa 59 dagar. Kan vara en toppenbok att läsa högt.

Klar 4:a // Maria E

Daghus Natthus

Daghus, Natthus av Olga Tokarczuks, Albert Bonniers förlag

Detta är Tokarczuks andra bok på svenska och hon fick även Nobelpris 2018, om denna bok var en merit så har jag läst bättre. Jag har svårt att få grepp om vad det är jag läser. Genreöverskridande står det på baksidan, jo kanske, men det är en salig röra där jaget och Marta, granne och perukmakare i byn Piento, på något sätt berättar eller får berättat om sån´t som hände för länge sedan och mycket länge sedan i just detta område. Jag blir heller inte klok på om det är berättelser som är återberättade, kopierade eller bara påhittade och som blandats med olika svamprecept. Några med dödlig utgång.

En berättelse som är lång är om munken Paschalis som tecknar St Kummernis levnadsöde och själv vill bli kvinna, en annan om kvinnan som drömmer om Amos och sedan ger sig ut för att leta upp honom, eller om Marek Marek som blir slagen av sin far och inte får ett bra liv…

Inte så imponerad måste jag säga. Jag brukar gilla att det skall finnas en röd tråd och försöka hitta flyt i språket men nu stör jag mig på att R aldrig får ett namn och att Den och den aldrig får ett ansikte. Det tog tid men ännu en Nobelpristagare att bocka för . 2:a // Maria E

Ett hov av taggar och rosor

Ett hov av taggar och rosor av Sarah J. Maas, Modernista, 2018

Författaren till serien Glastronen har här startat en ny fantasyserie som verkar lovande. Feyre lever med sin pappa och två äldre systrar. I åtta år har de levt i armod och den som oftast ser till att det finna mat på bordet är 19-åriga Feyre. Boken börjar med att hon sitter i skogen på pass och får syn på en hjort samtidigt som en varg också får det. Hon dödar vargen och hjorten, flår vargen och tar med hjorten hem och det blir uppståndelse då pälsen visas upp. Hon hinner precis sälja pälsen då en varelse sparkar in dörren och skriker: ”Vem dödade honom?” Feyre erkänner och straffet blir att hon får korsa gränsen och leva i Prythian, ett ställe som bara fanns i sagorna. Ett liv för ett liv. Pappan vädjar; följ med och kom aldrig tillbaka.

Prythian är inget av vad Feyre trodde. Den fattigdom hon levt under saknas helt och överflöd på mat råder och efter ett tag har hon ätit upp sig och funnit sig till rätta, men något är inte som det skall vara. Och var är det för byte hon gjort och varför har alla masker för ansiktet, som om det vore maskerad?  Prythian består av sju hov där Tamlin styr över vår-hovet. Söder om muren lever de dödliga. Den otäcka varelsen Tamiln med sitt hov är mer civiliserat är det mesta i Feyres hemby och hon börjar gilla dem men något hotar deras tillvaro och döden lurar runt knutarna och när Tamlin blir bortförd och Feyre hemkörd måste hon agera och tar sig djup in i berget för att hjälpa att bryta förtrollningen.

Ännu en girlpowerbok av Maas och jag gillar denna med. Jag tycker mig känna igen en del varelser från Harry Potter berättelser, kanske har de inspirerats av samma källa eller av varandra, hur som helst har hon ett bra flyt och är bra på att beskriva människor och väsen, inifrån och ut. Klart att jag kommer att läsa del två.

4:a // Maria E

Ålevangeliet

Ålevangeliet av Patrik Svensson, Albert Bonnier Förlag, 2019

Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Vad finns att veta? Hur mycket kan man veta om en ål? Tja vad svarar man på den frågan? Jag hade klarat mig bra utan all kunskap om ålen och vem som visste eller inte visste vad för länge sedan och nyss. Jag tror att Svensson själv har haft kul som letat fram fakta i gamla och nya referenser för att lägga det slutgiltiga pusslet. Mig lyckas han inte fånga. MEN däremot tyckte jag att allting mellan dessa ålkapitel var bra fast för få och för korta. Hade gärna lärt känna både pappan och farmodern samt författaren själv lite mer på djupet. Nu slingrar han sig och kanske blev det för känsligt och privat.

Inget jag läser igen 2:a blir det totala värdet

// Maria E

Hon som måste dö

Hon som måste dö av David Lagercrantz, Norstedts, 2019

En allvetande berättare, som liksom ser ner över personerna i boken ger mig känsla av att läsa ett manus, nästan. En något långsökt historia berättas, som tar oss från en park i Stockholm till Mount Everest. I parken hittas en tiggare död och det hade kunnat vara end of story. Men i tiggarens ficka finns en lapp med ett telefonnummer och det går till Mikael Blomqvist. Lisbet Salander har lämnat Sverige för att ägna sig åt att hitta sin syster före hon hittar Lisbet. Det är som i Harry Potter; för att en skall leva måste den andre dö.

Här är det två parallella historier som bara möts då Micke vill ha hjälp av Lisbet med att spåra något eller någon. Tiggaren visar sig vara en sherpa från Nepal som var med i en klättergrupp där bla försvarsministern ingick tillsammans med några till och alla hade olika agendor. Lisbets syster är inte en snäll syster och till sin hjälp har hon pappans vänner och MC-huliganer. Till slut så träffas alla under buller och bång i slutet.

En tunn story som känns krystad…Klätterstoryn- dubbelagent?? Jaha? Jag greppar inte detta riktigt och jag greppar inte heller Lisbets alla ansträngningar på att hålla sig undan. Och ännu mindre greppar jag varför scenerna från berget skall spelas upp igen, som om vi var där?

Detta var det tredje och sista(förhoppningsvis) av Lagercrantz millennium-böcker. När författarens namn blir betydligt större än titeln, skall man dra öronen åt sig.

Nej inge bra… 2:a // Maria E

Martti och Julia

Martti och Julia av Svante Elfgren, Norlén & Slottner, 2005

En roman om ett liv i två världar utspelar sig midsommaraftonen 1955. Bröderna Mårten och Oskar, Martti och Osku, med sina respektive Julia och Eleonora tillbringar denna afton i gränstrakterna i en gammal jakt och fiskestuga. Där blandas nutid med minnen från förr. Och det är långt ifrån alla minnen som är trevliga. Oskar har svårt att passa in i Uppsala där han bor med Eleonora och hon skäms för honom medans hon inte alls tycker hon passar in i Tornedalen dit han envisas med att vilja åka varje sommar. Martti och Julia har aldrig flyttat men med Eleonora har de svårt att hitta språket då ingen av dem har svenska som modersmål.

Minnen återuppspelas för dem alla, om att inte prata meänkieli på skolan, om att inte hitta orden på svenska, om att bli slagen ihjäl av sin far, i ren omtanke, om att få den önskade kniven, om att kröka rygg för överheten, om resor till Ryssland, om att få älska men också om att tråna efter sin nästas man.

Boken har ett typsnitt som är lite jobbigt och bitvis skriven på dialekt och då underlättar det om man läser högt. Mycket av detta har berättats i film och andra böcker, typ Niemis Populärmusik från Vittula eller Alsterdals I tystnaden begravd men många barndomsminnen kommer till liv med Elfgrens berättelse. Min egen pappa är född 1938 och är jämngammal med Marttis son Gustav, så detta hade kunnat vara mina farföräldrar det handlade om.

Kul, 3:a // Maria E

Jag for ner till bror

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, Polaris, 2018

Baksidans text är exakt detsamma som bokens början och början på Janas egen resa om sitt liv. Hor åker till hembyn och tvillingbrodern som bor i deras föräldrahem. Men först träffar hon på John. Maria har dött, får hon veta, så hennes tjänst vid hemtjänsten är vakant. Jo, hon får jobbet och åker runt i byn till de som behöver hjälp och får då också veta en massa av de gamla och unga. Katarina, en gammal klasskompis som nu ligger för döden i cancer, berättar att det finns brev som Jana borde läsa. Och det gör Jana då Katarina dött och inser att hennes liv kunde varit annorlunda. Jana och Bror har växt upp i ett familjärt helvete med fadern som djävul och modern som inget ville se.

Byns många hemligheter rullas upp nu efter Maria dött, eller dödats…vad hände egentligen? Maria var Johns fru, Brors älskarinna, liksom halva byns älskarinna. Jana försöker förstå sin roll i det hela och tillsammans med John och Bror och andra i byn får barndomen viss förklaring, men vad är sant? Är Johns minnen sanna? Eller Brors? Varför kommer inte Jana ihåg? Här varvas nutid och dåtid på ett smakfull sätt men inte alltid så underbart.

Detta var en mycket annorlunda läsupplevelse där jag fick lägga undan språkpolisen i mig. För precis som när jag var lite så skulle man till tantsally och hälsa på, eller förbi hildingochanna. Aldrig upplevde jag att det var Tant Sally eller Hilding och Anna. Skön läsning om livet i en inlandsby där faderns alkoholintag och övergrepp mot barnen gör deras liv till ett helvete. Och modern bara ber och broderar. Smirnoff skriver underbart och självklart, inget dramatiserande utan bara rakt på, så som det upplevdes. Precis som när jag och mina syskon träffas och minns så har vi tre olika sanningar om vad som skett och det har Jana, Bror och John också.

Klar 4:a // Maria E

Julia och Jack

Julia och Jack av Anna Lönnqvist, LB-förlag, 2018

Handling:

Julia-  är singel, var tidigare i hop med Jack, är nu ”ihop” med Rickard.

Rickard- är gift med Viktoria och lovar Julia att snart skall han berätta för sin fru att han vill skiljas, snart…

Jack– numera ihop med Emily och tycker att Julia borde skämmas för att hon är ihop med en gift man, tänk på frugan.

Emily- är ihop med Jack men tycker att han verkar för intresserad av sitt ex.

Petra– är syster till Julia, som sedan de var små hållit hemligt att pappan hade en affär med en gift kvinna och att det finns en halvsyster. Petra tog alltid mammans parti, vilket Julia aldrig kunde förstå då hon älskade
sin pappa mer…

Agnes– systerdotter som börjar ljuga för sina föräldrar och
ber Julia lova att inget säga.

Här får vi följa Julia och Petra i olika kapitel men framförallt Julia i sin relation med Jack och nutida med Rickard.

Gissa hur det slutar? Vem tror ni blir ihop? Vilka blir sams? Vem skiljer sig inte? Medioker berättelse som känns snabbskriven utan minsta eftertanke.

2:a // Maria E

Närmare kommer vi inte

Närmare kommer vi inte av Anneli Furmark och Monika Steinholm, Wibom Books, 2018

Jens tänker inte vara Niklas pudel. Nu får det vara nog, han drar bort, bort från Niklas, som han älskar i smyg. Drar till sin morbror Torstein. Torstein som lever med Phil förstår Jens. Men samtidigt skräms Jens av att delta i arbetet med en prideparad i den lilla byn. Men så träffar han Edor och världen stannar. Till och med töntig schlagermusik blir bra.

Men Jens är rädd för att göra bort sig, rädd för vatten och rädd för blod, rädd för att Edor skall göra något dumt. Edor som är tillsammans med Beate, fast han inte vet varför egentligen, han övar hellre på skatetricks och badar naken med kompisen Celia än är med Beate som är lite tam. Men då Beate börjar bete sig som Celia, dricker och hänger på, ligger de med varandra och det var inte bra, nä, riktigt dåligt. Edor blir rädd, rädd för att det pirrar i magen då han är med Jens, just för att sättet som pirret i magen också kryper neråt, är jag homo?

Allt händer i Nordnorge och det är en serieroman om ung kärlek som är plågsam och fantastisk på samma gång. En kärlek alla kan känna igen sig i vare sig du är homo, straight, bi eller bara lite på tvärs. Kapitlen handlar ömsom om Jens och ömsom om Edor. Jag gillar hela boken, den får med frustrationer och kärlek på ett fint sätt, som när man gör vad man kan för att vara någon man inte är.

Monika Steinholm är författare som fått lysande omdömen för sina ungdomsromaner. Monika bor i Tromsö. Anneli Furmark är serietecknare och bildkonstnär. Anneli bor och arbetar i Umeå och har vunnit ett flertal priser för sina böcker.

Fin bok som rekommenderas från 15 år 3:a // Maria E

Begravd jätte

Begravd jätte av Kazuro Ishiguro, Wahlström & Widstrand, 2017

Nu kommer slumpen in, samma vecka som jag påbörjar läsandet av Om tingens natur, hittar jag denna bok av 2017 års Nobelpristagare. Tänkte ge honom en chans till. Samma tidsperiod nästan, samma land och många likheter fast Kung Arthur är död så också Merlin, endast Riddaren sir Gawain (från kung Arthurs hov, kämpar sig kvar i ett sårat och splittrat land. Gamlingarna Axl och Beatrice tycker inte om att ljuset slocknat och ger sig av för att hitta sin son som sedan länge är borta. Om han är borta för att han dragit, dött eller bara glömts bort är oklart, men minnet är suddigt och det är dimmans fel. På sin färd får de ta med sig en ung pojke, Edwin, som blivit biten av en drake, och säkert smittar…de träffar på en yngling, Wistan, och riddaren Gawain. Alla har de olika roller. Beatrice och Axl tar sig sakta framåt men hamnar på sidospår hela tiden och fastnar i vassen, blir lurade av munkar, hotade av väktare, får se ett troll våndas men blir också sakta medvetna om vad de glömt och vill de verkligen minnas.

Gawain vaktar hon-draken Querig som med sin andedräkt håller liv i kung Arthur och Merlins arv om fred, med dimman. Ingen kommer ihåg varför man slogs mm.

Well, den allvetande berättaren träffar vi på i slutet, båtkarlen, som på nått sätt påminner om Karon och färden över till de dödas ö, eller…boken gick långsamt att läsa och det gick långsamt i boken också. Fastän sonen sades finnas i grannbyn, kom de aldrig fram dit för att de kom i håg att han var död och begraven och saknad men aldrig sörjd, för det glömde man bort. Fantasy, ja kanske, drakar och troll finns där, magin saknas och den är för seg.

3:a // Maria E