Det svarta havet av Stina Nilsson, Bonnier Carlsen, 2022
Detta är den tredje och sista delen om en värld vi inte längre känner igen och barnen inte känner då de aldrig upplevt den innan. Nu är de tillsammans alla fem, Liv, Frida, Hanis, Jeri och Trollet och så jycken Monster. De följer Jeri som har en bild av hur stan är och där allt kommer att bli bra, bara de kommer dit. Men stan är bara död och Geigermätaren knäpper hela tiden…De övernattar i ett rum som beskrivs som en tvåa högt uppe i höghuset. De ser ett ljus vid marken och förstår att de inte är ensamma och försöker söka kontakt men blir istället inlåsta. Det visar sig vara ett annat av de överlevande barnen och efter viss tvekan tar hon dem med till ”sitt” ställe- Palatset. Det visar sig att barnen där lever i överflöd av mat sedan stadens bunker rasat och nästan alla där i dog. De överlevande ”bunkerbarnen” bor nu i misär på en ö intill och får mat med jämna mellanrum av palatsbarnen. Tills isen fryser tidigare och blir tjockare än tidigare år, man kan nu gå mellan ställena och krig om mat gör att hela palatset brinner ner.
Spännande fortsättning på de tidigare böckerna, Det svarta regnet och Den svarta staden. Här blir det mer tydligt hur man valt att tro på vissas ord men inte på andras. Hur kan detta jämnas ut så alla kan leva tillsammans? Kan de de? Frida blir sämre och sämre och när Liv börjar hosta svart slem och få fläckar vill hon inte stanna kvar. De ger sig av…inget kan bli värre.
Jag gillar böckerna och dess språk de ger verkligen en känsla av att allt är glömt då ingen vuxen finns att berätta om hur det var eller varför det blev som det blev och så kanske det är och vems sanning kommer vi att välja att tro på?
Klar 4:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 