På baksidan läste jag:” Jag har inte varit så fast i ett äventyr sedan Harry Potter” Jo, det har jag. det finns så många bättre, bara det att man översatt ”The midnight hour ” till Midnattstid är obegripligt. Varenda gång det står midnattstimmen i boken, och det gör det ofta, blir jag påmind. Fick det inte plats på omslaget?
Nåväl, Emily, har, likt Harry Potter, har två magiska föräldrar och hon är inte heller medveten om sina egna magiska talanger, inte heller vet hon om att hennes föräldrar har olika gåvor. Men en dag försvinner mamman och Emily får ett brev från mamman, som kom en natt av en mystisk typ. Pappan ger henne innehållet med orden, Oj då, Ta dem du, de är ändå till dig.
Pappan vill ta sig in och börja leta direkt, men Midnattstimmen har ju varit. Ta dig in? Vad menar du? Var är hon? undrar Emily. Sedan försvinner pappan också. Nu gör hon en plan för att hitta dem båda och med kottis i fickan ger hon sig av mot Nattposten, där pappan arbetar och just under midnattstimmen tar hon sig in i andra sidan, eller vad den skall kallas. Det blir rörigt och jag tycker att det är dåligt översatt, hittar inget flyt i språket, handlingen eller personerna, nattfolket; pooka, ghûl, , Dessutom finns det en Perigrine som för tankarna till: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn och det stör mig också. Detta är visserligen ”bara” del ett av tre, men jag är inte såld. Läs hellre Åsa Larssons böcker i serien PAX
1:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 