Sista boken om Rebecka Martinsson, denna bok kan ingen ha missat då det skrivits och talats om i alla medier. Som jag längtat. Dryga 550 sidor bara svischar förbi och så är den slut. Förutom att vi får återuppta bekantskapen med Rebecka Martinsson, Anna-Maria Mella och rättsläkaren Lars Pohjanen träffar vi Ragnhild, som inte vill leva längre och Börje som inte vill boxas längre.
Lars är döende och Rebecka är slutkörd, ser ut som ett nödår enligt Lars men nu har lik hittats och det är inte nymördats, jo det ena ganska nyss men det andra för länge sedan…och inte vilka lik som helst, utan Rebeckas morbror och Börjes pappa. Hur fan kan detta hänga ihop, tänker jag. Det är som mycket annat i Tornedalen, man pratar inte om det som varit, det är inte lönt. Men Rebeckas egna familjehemligheter kommer i dagen och gamla synder och oförrätter blottas och många klargöranden sker samt fler döingar skall hittas.
Nutid varvas med dåtid och jag älskar Larssons sätt att hantera alla karaktärer. Nyrkin-Jussi, Sisu-Sikke, gamla polare från boxartiden visar sig vara mer är polare, till och med Carl von Post är sympatisk. Men precis som andra spänningsromaner måste ju vissa ”dumheter” ske, annars blir det ju inget spännande och när man kan blanda in kokain, trafficking och maffiametoder i Kiruna med omnejd så är det bra.
Ett värdigt avslut: 5:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 