De afghanska sönerna av Elin Persson, Bonnier Carlsen, 2020
Korta brännande kapitel med enkelt språk där dialogen är inbyggd i meningarna gör denna bok till en kamin av känslor. Rebecka som är bokens jag, får jobb på et HVB-hem för ensamkommande pojkar. Just nu skall hon få ta hand om Zaher, 14 år och från Aghanistan, via förläggningen i Boden. Rebecka vet att hon inte får göra si eller så och allt skall in i anteckningarna. Men som stödperson kan hon ju samtidigt inte ge stöd och som läsare känner man tydligt hennes dilemma. Oron över att bjuda på sig själv men också oron över vad som händer om hon inte bryr sig.
På boendet har pojkarna egna rum med lås, ja, allt är låst, till och med aktivitetsrummet, och vi får reda på att det är många olika nationaliteter där men på Rebeckas avdelning är det tre afghaner, nye Zaher, oberäknelige Ahmed och vänliga Hamid. Stödet ges i form av aktiviteter, läxläsning, sjukbesök, samtal och närhet. Aktiviteterna kan vara handla, skridskor, fiska, laga mat…Det hela känns otroligt realistisk och jag kan se huvudpersonerna i de situationer som beskrivs. På skolan ställs killarna inför situationer de aldrig skulle mött i Afghanistan. Vad är tamponger?
Åldersbedömning och avvisning med omedelbar verkställighet, oro, ångest, självmord och panikattacker. Polisen kommer, grannarna klagar mera oro och psykakuten besöks. Men vem får besöka pojkarna där? Bara släkt, ingen annan. Vem hälsar då på dessa söner av Afghanistan?
Medmänsklighet är ett ord som kan beskriva boken, är man inte beredd på att känslor kan uppstå kan man inte jobba med människor. Känslor uppstår, bra och dåliga och vi hanterar den alla olika. Hemmet läggs ner, vad händer, vem bryr sig?
Bra bok, kan passa bra att läsa i klasser på gymnasiet, rek från 16 år men passar även vuxna.
3:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 