Sen for jag hem av Karin Smirnoff, Polaris, 2020
Tredje delen i janakippotriologin och jag förundras över att Jana finner ork att leva sedan bror stupat vid stupet. Bror skall begravas i Kukkojärvi säger pastor Silas, det har änkan bestämt. Ihellvette heller, han skall ligga i Smalånger, kör honom dit, det är där han hör hemma. Bredvid fadren? Armest, egen grav. Valet mellan Angelika och Sirkkaliisa känns lätt, tills hon får reda på att Sirkkaliisa vänta Brors barn. Det kan inte vara sant! John har cancer och Steven King var psykopat, ändå eller kanske därför dras Jana till dem, fast hon intalar sig själv att allt är fel fortsätter hon att straffa sig själv, sexuellt och känslomässigt med dessa män. Då Steven ber henne sluta med P-piller, steriliserar hon sig istället. När hon till slut säger som det är blir hon i det närmaste slagen till döds. Men hämnden är ljuv. Det känns som om det är fadren hon dödar igen och igen. Galleri Lind på vernissage och Jana väntar på dottern Diana och Stockholm ger Jana vad hon väntar på, någon som har det värre än henne, pojken Noordin.
Det spelar inte riktigt någon roll vad Jana gör så känns det förjävligt. Lyckan hittar hon aldrig, den har fadren förstört och sedan Steven King och John träffar hon för sent, likaså Diana. Döda människor omger Jana, men inte Diana, hon skall räddas till varje pris även om hon inte stannar. Språket är underbart och storyn bara flyter på, nutid blandad med dåtid gör att jag som läsare förstår Janas destruktiva leverne, har man inget att förlora kan man kasta sig in i vad som helst. Fast samtidigt ser hon ofta på sig själv utifrån och vet att hon inte borde göra ett och annat, men som hon gör ändå.
Inte direkt feelgood, men norrlandsdofterna och ensligheten gör att den är underbar att läsa
Armest= knappast (skulle inte tro det)
Klar 4:a
Hobbybibliotekarien 