Söndagsvägen av Peter Englund, Natur & Kultur, 2020
Berättelsen om ett mord som tillägnas minnet av Peters far, Birger Englund. Varför skriver en historiker om detta? Detta är ju nästan nutid. På sid 75 kommer det fram, Englund vill ”arbeta med något som finns i levande minne”. Eller menar han levandes minne? För vilka kommer ihåg vad? En av Kickans vänner, Lillan, berättar om sina minnen vid den tiden. Det verkar som om Englund jämför folks minnen med vad som står i olika förhörsprotokoll, jo, det stämmer, nä, det stämmer inte och dessutom verkar det bara vara Lillan som har levande minne…för de flesta var döda, eller kom inte ihåg och de som mindes, mindes suddigt eller vagt vem Kickan var.
Lätt besviken på denna bok då den mest förefaller vara en form av forskning från tiden då Englund själv växte upp och hur det var då. Blandat med spekulationer om hur det skulle kunna ha gått för Kickan, blandat med anteckningar från mördaren…eller kanske inte mördaren och vad skulle han gjort nu, blandat med utdrag ur olika källor han hittat. Tja, blev jag något klokare på detta? Nej!
Däremot tycker jag det är konstigt att Englund, på sid 122, kan berätta om olika barn och ungdomar som hjälper till att lösa brott, som fått namnet Blomqvistare, efter Astrid Lindgrens figur, bara nämner killar, typ Femböckerna och Tvillingdeckarna. Varför inte också ta med Kitty som också löste många mysterier? Dessa 335 sidor med 110 fotnoter hade vem som helst kunnat sammanställa, enda behållningen och det som ger en 2:a istället för 1:a är Englunds egna slutsatser, tillägnade sin pappa men tyvärr är de för få.
2:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 