Hon som måste dö av David Lagercrantz, Norstedts, 2019
En allvetande berättare, som liksom ser ner över personerna i boken ger mig känsla av att läsa ett manus, nästan. En något långsökt historia berättas, som tar oss från en park i Stockholm till Mount Everest. I parken hittas en tiggare död och det hade kunnat vara end of story. Men i tiggarens ficka finns en lapp med ett telefonnummer och det går till Mikael Blomqvist. Lisbet Salander har lämnat Sverige för att ägna sig åt att hitta sin syster före hon hittar Lisbet. Det är som i Harry Potter; för att en skall leva måste den andre dö.
Här är det två parallella historier som bara möts då Micke vill ha hjälp av Lisbet med att spåra något eller någon. Tiggaren visar sig vara en sherpa från Nepal som var med i en klättergrupp där bla försvarsministern ingick tillsammans med några till och alla hade olika agendor. Lisbets syster är inte en snäll syster och till sin hjälp har hon pappans vänner och MC-huliganer. Till slut så träffas alla under buller och bång i slutet.
En tunn story som känns krystad…Klätterstoryn- dubbelagent?? Jaha? Jag greppar inte detta riktigt och jag greppar inte heller Lisbets alla ansträngningar på att hålla sig undan. Och ännu mindre greppar jag varför scenerna från berget skall spelas upp igen, som om vi var där?
Detta var det tredje och sista(förhoppningsvis) av Lagercrantz millennium-böcker. När författarens namn blir betydligt större än titeln, skall man dra öronen åt sig.
Nej inge bra… 2:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 