Begravd jätte av Kazuro Ishiguro, Wahlström & Widstrand, 2017
Nu kommer slumpen in, samma vecka som jag påbörjar läsandet av Om tingens natur, hittar jag denna bok av 2017 års Nobelpristagare. Tänkte ge honom en chans till. Samma tidsperiod nästan, samma land och många likheter fast Kung Arthur är död så också Merlin, endast Riddaren sir Gawain (från kung Arthurs hov, kämpar sig kvar i ett sårat och splittrat land. Gamlingarna Axl och Beatrice tycker inte om att ljuset slocknat och ger sig av för att hitta sin son som sedan länge är borta. Om han är borta för att han dragit, dött eller bara glömts bort är oklart, men minnet är suddigt och det är dimmans fel. På sin färd får de ta med sig en ung pojke, Edwin, som blivit biten av en drake, och säkert smittar…de träffar på en yngling, Wistan, och riddaren Gawain. Alla har de olika roller. Beatrice och Axl tar sig sakta framåt men hamnar på sidospår hela tiden och fastnar i vassen, blir lurade av munkar, hotade av väktare, får se ett troll våndas men blir också sakta medvetna om vad de glömt och vill de verkligen minnas.
Gawain vaktar hon-draken Querig som med sin andedräkt håller liv i kung Arthur och Merlins arv om fred, med dimman. Ingen kommer ihåg varför man slogs mm.
Well, den allvetande berättaren träffar vi på i slutet, båtkarlen, som på nått sätt påminner om Karon och färden över till de dödas ö, eller…boken gick långsamt att läsa och det gick långsamt i boken också. Fastän sonen sades finnas i grannbyn, kom de aldrig fram dit för att de kom i håg att han var död och begraven och saknad men aldrig sörjd, för det glömde man bort. Fantasy, ja kanske, drakar och troll finns där, magin saknas och den är för seg.
3:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 