De hängda hundarna av Jens Henrik Jensen, Polaris, 2017
En ny bekantskap; Niels Oxen (jag uttalar det Åksen) och efter att ha läst första delen tycker jag att det var en bra bekantskap. Visst, har han en hel del issues att hantera men han kämpar. Kämpar emot PTSD som efter många olika utlandsmissioner har gett honom återkommande mardrömmar på nätterna men även om dagarna, trots alla utmärkelser så känner han att han har svårt med folk och kämpar med det liksom skepticismen mot maktpersoner.
Oxen vill bara få vara ifred och ett tidningstips får honom att flytta till skogs. Nu är ju inte Danmark de stora skogarnas land så då han jagar hamnar han vid ett herresäte/slott med mycket vakter runt. Skumt. Men med sin vita samojed vill han undvika öppna gläntor och drar sig tillbaka, bara för att snubbla över en medvetslös man och en hängd hund. Givetvis blir han anklagad då slottsherren hittas död en tid senare. Men som nationalhjälte (nästan) och ett förflutet som ”nästan” polis, får han frågan om att vara med i utredningen som en specialutredare och till sin hjälp får han Margrethe Franck.
Snokandet börjar och vem som rapporterar till vem blir en stående fråga, liksom vem kan man lita på. Olika agendor i samma utredning gör att de får vakta sin tunga, då utredningen både går utomlands och in i sängkammaren, dessvärre blev slutet en lite besvikelse…eller är det en cliffhanger till bok två?
Jag ser Oxen som en dansk Carl Hamilton fast med lite sluskigare, ibland har jag svårt att hänga med i scenarierna och får läsa om kapitlen då och då. Men kapitlen är korta och det är lätt att lägga ifrån sig boken utan att behöva sluta mitt i.
Helt ok bok för att vara första boken, skall bli spännande att följa Oxen i andra boken och se vartåt det lutar.
3:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 