Skuggornas Drottning

Skuggornas drottning 001

Skuggornas drottning av Sarah. J. Maas, Modernista, 2018

Del fyra, i serien Glastronen och återigen möter jag Aelin, som hon numera accepterat som namn, Dorian, prinsen av Adarlan dennes förre väktare, Chaol och Aelins kusin general Aedion. Med kunskap om sina krafter har hon lämnat Wendlyn och Rowan för att ta tillbaka sitt land och befria sitt folk, dessvärre finns ingen magi att använda i Klyfteborg då hon kommer dit i början av boken för att se vad hennes första mästare Arobynn har i kikaren.

Chaol har sagt upp sig vid slottet och är nu med rebellerna och prins Dorian har blivit tillfångatagen av en Valg som, tagit på sig hans kropp och nu är det fadern som bestämmer allt. Aedion sitter i fängelse och skall avrättas på torget snart. En befrielseplan tar form. När sedan Rowan dyker upp blir det ett revirpinkande bland de tre hanarna. Aelin upptäcker dessutom att kvinnorna är bra och pålitliga personer, då hon slutat lyssna på vad männen säger om dem. Kaltain är en av dem…

Djupt under Morat pågår det otäcka saker och Lindormarna är en av dessa. Häxan Manon och hennes pack väntar på uppgifter av Kungen. Men de är otåliga och prövas på andra sätt vilket gör att Manon slits mellan lojaliteten till sin mormor samt det orimliga i att göra allt som befalls och då vissa i hennes pack protesterar byts de ut mot de som ifrågasätter mindre. Men tankarna på orätt gnager, varför skall de göra så, varför??

Jag märker då jag skriver och försöker berätta om boken att det blir helt osammanhängande och konstigt, ungefär som då man försöker återberätta en dröm som var hur verklig som helst. Visst kan jag se influenser från många håll, som Maas Valger är väldigt lika Tolkiens Orcher, Maas draktävling påminner om Rowlings draktävling , nordisk mytologi osv. Men det gör INGENTING. Samtidigt som det är skönt att inte kunna sätta händelsen i en tidsepok är det lite irriterande att helveteseld antänds med stubin (typ krutet i Kina på 11-talet) så nu börjar jag jämföra. Nåväl, en helt underbar berättelse och saga där det verkar som om alla blir lite mer humana allt eftersom. Aelin räddar Manon vid ett tillfälle som förvånar bägge två. Som jag tidigare sagt är kartan i början helt onödig för mig som läsare, men kanske nödvändig för berättaren. Lottie Eriksson gör ett fantastiskt jobb med översättningen och det är en ren fröjd att läsa dessa 683 sidor. Har just beställt bok fem.

5:a blir det för denna del också!! // Maria E

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s