Vem har sagt att allt ska vara roligt? Av Ulla Englsperger, Ord&visor förlag, 2016
Det var titeln som lockade till köp, jag vill minnas att det var min mormor ( eller var det mamma?)som sa så, då jag sa: ”jag har tråkigt”. Det handlar om Ulla som växer upp i Boden på 1950-talet och boken är en självbiografi. Jag känner igen miljöerna och Ulla beskriver bra sin uppväxt och oförmåga att förstå sitt eget bästa som barn…vem gör det? Trots alla försök att göra bra ifrån sig på alla fronter så är det aldrig gott nog för pappan, som inte alltid finns i familjen, eller är han? Storasyster Kajsa flyttar och Ulla blir bättre och bättre på simning och märker att det är idrott hon vill syssla med. På Kläppenbadet lär hon barn att simma och kommer in på läroverk men väljer att gå idrottsledarutbildning istället. Pappan tycker att hon borde göra något riktigt istället, ta över bokbinderiet till exempel. Pengar har det alltid varit ont om, men pappan har alltid kunnat röka och dricka och här märker man Ullas frustation över detta, men också över att mamman bara mesar med, aldrig sätter emot och alltid tar pappan i försvar. De tvingas flytta till mindre lägenhet och mamman måste skaffa jobb för att få det att gå ihop. Pappan dricker, röker och är aldrig nöjd med något…
…tänk vad trist en pappa kan vara och hur nöjd och stöttande han skulle kunna vara över sina fina barn. För visst blev det fina ungar. Kanske använde han sig av omvänd pedagogik? Ni vet, att om jag aldrig är nöjd, aldrig ställer krav och aldrig ger något så kommer barnen att göra allt för att jag skall bli nöjd, aldrig kräva något av mig och ständigt ge mig bevis på att de lyckas…
Faktiskt en bra bok som jag skall ge till min mamma och se vad hon tycker.
3:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 