Kan man dö två gånger? av Leif GW Persson, Albert Bonnier Förlag, 2016
Evert Bäckström blir lite förvånad då Edvin kommer förbi, inte för att han kommer förbi utan av vad han har med sig, en döskalle. Den har Edvin hittat under sin tid på scoutlägret där han blivit ilandsatt för att leta svamp. Edvin är tio år och aningen lillgammal och förstår att Evert är den bäste att vända sig till.
Ja, ungefär så börjar boken och identifikationen av skallen ger vid hand att det är samma kvinna som dött, 12 år tidigare, i tsunamin i Thailand. Helt omöjligt, eller? Inga misstag verkar vara gjorda, ingen enäggstvilling finns och alla skarpa hjärnor sätts i spinn. -Naturligtvis kan man inte dö två gånger och maken är mördaren, är Bäckströms självklara svar. Nu vill det till att bevisa det.
Jag gillar Perssons språk och det är blir en fin rytm då man läser, alla ord behövs och faller på plats men det är Bäckström jag irriterar mig på. Är han 50? eller 50+? Finns det såna ”gubbar” längre? Kanske går det bara att skriva om honom och drömma om att kunna fälla kommentarer, på det sätt han gör. För jag har svårt att se Bäckström framför mig. Nå, plotten är bra och det tog ett tag innan jag också fattade vartåt det lutade, men riktigt klurigt är det. Kvinnorna har fått ta större plats och det är bra.
3:a // Maria E
Hobbybibliotekarien 