Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman, Bonnier Carlsen, 2014
Är alla vuxna bara barn, med nya omslag, som en bok som kan få nytt omslag medan det är samma text på insidan? Är det sant allt vi ser med egna ögon eller ser vi bara det vi tror är sant och vad tror vi på?
Jag läser med stigande intresse berättelsen om och av en pojke (man) som kommer tillbaka till sina barndomstrakter i samband med en begravning. Han söker upp Lettie som var en vän då han var sju år. Men hon finns inte där utan han möts av Ginnie, Lettis mamma, eller mormor eller? Och där på bänken bakom huset vid vägens slut fanns oceanen och han börjar att minnas. En otäck historia utspelar sig under barndomen. Man kan fråga sig om denne lille pojke som läste mycket böcker verkligen upplevt allt eller om det är ren fantasi. Med Lettie får han uppleva mycket han aldrig kan förklara. Han lär sig också att lita på henne och gör det till 100% ända tills världen bokstavligen håller på att ätas upp och förintas. Då kan han inte längre se på utan rusar i väg för att rädda vad som räddas kan. Det slutar med att Lettie räddar honom och själv måste fara genom oceanen ”till sin pappa för att helas”.
En mycket annorlunda fantasy där man aldrig är längre än från sig själv. Att Bonnier Carlsen ger ut denna är lite förvånande då jag inte kan känna att det är en barn/ungdomsbok, knappast heller en crossover bok. Gaiman har bland annat skrivit boken Coraline, 2003, som också blivit tecknad film.
4:a får denna annorlunda bok // Maria E
Hobbybibliotekarien 