Gustavs grabb av Leif GW Persson, Albert Bonnier, 2011
”Detta är berättelsen om min egen klassresa. Som jag minns den.” Så står det på baksidan av boken. Jag har läst många av GW Perssons böcker och jag trivs med hans språk och de personer han berättar om men denna bok är lite för grabbig för mig. Tillbakablickar på sin barndom och hans manipulerande mamma och hjältelika pappa lämnar mig ganska oberörd. Likaså Geijerraffären som nästan kostar honom livet, bokstavligt, blir bara en stor härva av människor. Jag vet inte vad han vill riktigt…få upprättelse? Nåja det har han väl fått med sitt jobb tillbaka och sin fina bil. Han sticker heller inte under stolen med att han är alkis, periodare som kan vara nykter eller något sådant.
Det jag inte riktigt förstår är detta med att färglägga kor…eller inte. Jag tolkar det som förmågan att hålla sig inom ramarna och kanske till slut skita i ramarna och färglägga lite crazy och utanför strecken.
Ingen speciell klassresa, men 2:a för att språket finns där. Det är dock lite för mycket hopp hit och dit. Kanske passar den älder män, jämngamla med Persson, bättre. Jag får höra vad min pappa tycker när han läst den.
– Mycket riktigt, pappa tyckte den var bra 🙂
Här ovan finns också bilden från bokmässan då han signerar boken.
/ Maria E
Hobbybibliotekarien 