Messerschmittsakademien

Messerschmittsakademien av Hans Olov Ohlson, Black Island Books, 2009

Jag får en skön känsla i kroppen, nästan lite pirrigt, då jag läser Ohlsons bok. Fan, jag skulle kanske också …men näe, jag är nog inte riktigt lika besviken än.

Vad gör man när man är besviken på hur jobbet utvecklats, hur usel chefen är och man inte ser någon mening i det man gör. Då måste man ta ställning till sin framtid och det gör Egon Stricke en dag. Han säger upp sig på ett lite oortodoxt sätt och börjar göra det han själv vill. Arbeta med böcker. Han börjar med en annons ” Jag sorterar dina böcker” och som betalning tar han 5% av bokbeståndet. Till slut har han över 5000 titlar och startar ett antikvariat, va? Det är något jag skulle vilja också. Parallellt med detta blir han kär i en äldre kvinna, som skulle kunna vara hans mor och startar med hjälp av intresserade kunder denna Messerschmittsakademi, med stadgar och allt. Där får man mästra utan att alltid ha torrt på fötterna. Diskussionerna i akademien är
höga och låga men alltid intressanta.

Det var först på sid 141 som jag får veta vad huvudpersonen heter och det stör mig lite men det vägs upp av alla andra fyndigheter i boken. Ex jämförelsen med USA- presidenterna Lincoln och Kennedy, talet Fi eller alla särskrivningar som blir tokiga. Jag tror också att Ohlson fått med citat av alla nobelpristagare i litteratur fram till och med 2008.

Jag tycker om Egon och hans sätt att tänka, önskar att jag vore som han många gånger. ”Antalet kapitel blev en påminnelse om vikten av att i alla sammanhang ta ställning” är ett citat som märks genom hela boken och mycket tänkvärt. Tar man ställning eller låter man mycket bero, bara för att man inte ids?

Stark 3:a / Maria E