Lila Hibiskus

Lila Hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie, Albert Bonnier förlag, 2010

Ännu en bok om hur en snevriden gudstro kan få en människa till att skada den de älskar mest, och detta i Guds namn. Kambili och hennes bror Jaja lever med sin mor och far i ett stort och vackert hus och går i en fin skola och de har gott om pengar och makt. Makt är bra i Nigeria och Papa har superkontroll på allt och alla i byn. Pengar går till välgörenhet och stöd till en tidning som inte alltid är politiskt korrekt, de går till internatskolor och barnhem och fattiga på gatan. Papa är väldigt populär och älskad och den egna familjen lider inte brist på något, kan man tycka.

Men under ytan finns helvetet. Det ställs höga krav på barnen och om de inte är bäst i klasser, får de stryk, pratar de med hedningar får de stryk, gör/säger de fel sak eller ställer fel fråga får de stryk. Farfar är sjuk och behöver vård men farfar är hedning då han inte tagit till sig den katolska tron så barnbarnen får endast vara där 15 minuter /år, vid jul. Våldet eskalerar och Kambili dödas nästan av ett raseriutbrott, våldet drabbar även Mama. Många missfall på grund av slag och sparkar gör att hon slutligen bestämmer sig…men Jaja bestämmer sig före.

Den räddande ängeln är Papas syster, Faster Ifeoma, hon tar ingen skit av brodern och älskar och respekterar sin far, fast han är hedning eller traditionalist, som hon kallar det. Trots att hon har det knapert tar hon Kambili och Jaja till sig då våldet är som värst. Hon hämtar hem sin pappa som behöver vård. Det är i denna trånga och ganska fattiga hemmiljö som de båda syskonen ser ljuset och det är där en katolsk präst, Fader Amand, visar dem vad kärlek till Gud är, och hur den borde vara. Faster Ifeoma kan både lyssna på och prata med sina barn och det gör att ömsesidig respekt och kärlek finns överallt i hemmet.

Jag tycker boken var jättebra men sorglig fast mitt i skiten finns det ett hopp och inte bara en rädsla. Kambilis sätt att beskriva omgivningen är underbar, hon lägger inga värderingar i att det på muren runt huset finns vassa glasskärvor, att det ligger nakna på gatan i stan, det överlåter hon till läsaren. Att aldrig våga ”hoppa över ribban” av rädsla för att riva skapar inga bra förutsättningar.
Kambili är ett typiskt maskrosbarn.

Boken får en 4:a och jag slår vad att det är rekord i semikolon i denna bok.

/ Maria E