De vandrande STÄDERNA av Philip Reeve, Natur och Kultur, 2006.
”Du är ingen hjälte och jag är inte vacker och vi kommer förmodligen inte att leva lyckliga i alla våra dagar men vi lever och vi är tillsammans, och allt kommer att ordna sig.” Så slutar boken som är något av det märkligaste jag läst på länge och det skulle vara kul att höra vad ungdomar associerar till då de läser denna bok.
Själv tycker jag att det är en blandning av Mad Max-bortom Thunderdome och Dantes Divina comedia. Året är 4000-nånting, alltså långt fram i tiden och man har byggt städerna på hjul/band som jagar andra städer. Det är inga snälla jakter som de större städerna genomför för att bli ännu större och mäktigare. London heter staden där Tom bor. Han är historielärling hos den störste av dem alla, Valentin. Valentin har en dotter som heter Katerine och av en slump träffas de ett kort ögonblick. Detta ögonblicksmöte med Katerine håller Toms mod uppe- att en gång komma tillbaka till London och träffa henne.
London är uppdelat i olika plan där Katerine bor på översta planet och Tom någonstans i mitten och längst ner är planet där fångar arbetar med avfall, mm. Londons borgmästare har storhetsvansinne och vill erövra mer och bygger därför i smyg ett hemligt vapen.
Hester, en svårt sargad flicka med stort hat till Valentin, gör att Toms planer inte blir riktigt som han tänkt. Detta är en annorlunda och spännande fantasybok som ändå följer planen: Hem- uppbrott-äventyr –hem. Varken Tom eller Hester har sina föräldrar kvar i livet och det förenar dem delvis.
Jag ger boken en 4:a och ser fram emot den fristående fortsättningen: Förrädarens Guld
/ Maria E
Hobbybibliotekarien 